... så kan jag erkänna att min oro gör att jag går sönder snart!!

Jag försöker verkligen att inte tänka på det, få dagarna att gå.. men det kommer över mig hela tiden. Det är 162 daga sedan vi fick beskedet om att Mimmie har cancer och sedan dess så har jag levt med konstant oro!

Nu börjar det närma sig den första magnetröntken sen operation och jag kan inte hjälpa att jag blir helt förskräckt bara på tanken.

Man ska inte ta ut något i förskott JAG VET, men kom igen med den när era egna barn har cancer säger jag bara!!

Tanken på metastaser gör mig spyfärdig, samtidigt som jag försöker tänka på att det är SJÄLVKLART att det ser bra ut.

Faktum är ändå att magen har krånglat på henne ända sen vi kom hem.. mediciner hit, nya behandlingar dit, ny kost hit och dit.. samtidigt säger dom att hon ska försöka äta och dricka som vanlig. Man vet liksom inte riktigt vad som är rätt eller fel längre. Kan hon "festa"? JA,JA absoluuut.. Kan hon åka iväg? JA,JA absoluuut.. Kommer hon kunna gå på balen, ta studenten? JA,JA absoluuut..

Men ändå känns det inte så jävla absoluuut för en annan som inte vet! Men hon ska leva sitt liv som vanligt så länge inga komplikationer tillkommer?! Vad är en komplikation i hennes sits då?? Är det att magen inte funkar? Är det konstant illamående? Är det vetskapen om att inte kunna veta hur det ser ut om ett halvår??

Ska oron hänga kvar i dessa 5 cancerår?

Jag vill vara orolig för normala saker! Men normala saker känns "mindre viktigt" just nu tyvärr. Jag vill känna oro över skolan, betygen, festandet, oskötsamheten som ingår i tonårstillväxten.. men det är jag inte. Hon är faktiskt inte en slarvig tonårsbedrövlig skitunge som missköter sig, hon vet bättre.

Hon blev utsatt för livets elakheter alldeles för tidigt och blev tvungen att mogna åt hellskotta för fort. Hon vet vad döden är, för hon fick uppleva den en gång men hon fick även hjälp tillbaka till livet igen. Hon vet hur det känns att vara hjälplös, inte kunna äta själv, inte kunna tvätta sig själv, inte kunna gå på toa själv, inte kunna gå eller vända sig i sängen själv. Hon vet mer än vi någonsin kommer att uppleva.

Hon har fått alternativ som inte finns.. vinna eller försvinna.. Hon vann!! Varje dag i livet är en vinst!

Så kan någon förklara hur jag ska göra för att sluta oroa mig??

Idag har jag bestämt mig. Jag bestämde mig i och för sig redan igår, men idag blev det på riktigt bestämt. Jag har en jättelång väg att vandra men jag kommer att göra det för en god sak även om den inte hjälper alla tyvärr.. Jag har en vän att vandra med så jag behöver inte göra det själv och det känns bra. Denna vän stöttar mig i allt och det känns så skönt!

I dag är en dag där man ska älska lite mer än vanligt känns det som.. Det betyder inget för mig att en endaste dag är fylld av kärlek för jag har det varje dag även om jag blev glad över blommorna. Jag är älskad.. och jag älskar.. varje dag.

Jag har även gråtit en liten skvätt idag och det bara för att jag tycker att livet är förbannat orättvist!! Det är så mycket man vill göra men inget hjälper.. Tänk om JAG kunde förändra, men det kan jag inte.

Idag blev jag påmind om hur bra vi egentligen har det och vilken tur vi har haft hittils.. det måste hålla i sig!!!

Ingen kan göra allt, men alla kan göra något..

..kom hit, för jag saknar dig. Jag har längtat nåt så in i bomben efter dig.. du finns i mina planer varje dag. Jag vill liksom bara börja greja. Greja med båten lite, fylla på lite här o där, lite nya inköp, lite pyssel. Känna att solen faktiskt värmer, bli ordentligt sugen på att klä av sig, känna att altanen o trädgården lockar. Slippa överdragsbyxor på fjutt..

Ta en dag i taget har varit mitt motto sen 22 september, men jag ändrar det nu till en årstid i taget.. och våren kommer till mig snart.

Även om det har snöat och varit kyligt ett tag nu så känner jag ändå att det går åt rätt håll, åt mitt håll :)

Carpe Diem är en så jävla uttjatad och tråkig meninig så att jag snart spyr om jag ser den meningen igen men... fånga stunden, fånga ögonblicket, fånga livet är kanske bättre! Jag behöver dock inte fånga livet, livet fångade mig och det är jag så lycklig över.

Ingen kan göra allt, men alla kan göra något...

puss på er era snusmumrikar!!! 

Det är så svårt att tacka folk för allt dom har gjort för en, men Mimmie ville det och det blev en dagens ros i Corren   Älskar dig Mimmie! DU borde få årets ros för att du är så duktig!!

Jag vill tro att man klarar det mesta själv, men jag vet av erfarenhet att man klara det bättre om man är fler.Den där cancern har tagit över mycket av min grubbeltid och med all rätt.. Just nu ligger pappa Hasse på operation och ska ta bort en cancertumör och jag är orolig, rädd, ängslig. Det måste ju gå bra, men känslan över att det kan uppstå komlikationer finns med mig. Jag vill inte det här längre, jag tycker att det räcker nu.Jag pratade med pappa igår och frågade om han var rädd och han sa att nu har han oroat sig i två månader så nu ska det bli skönt att få det här gjort. Det får gå som det går.. Jag vet dock att han är lite rädd och ängslig för sånt hör man på någon. Men jag förstår om han inte vill säga det till mig. Jag frågade honom om han vill att jag kommer, men det vill han inte. - Vad ska du göra här när jag bara sover?? Ja, sant men jag vill kramas.. Varför händer allt på en gång??? Det finns en till tjej som har cancer. Hon fick besked samtidigt som Mimmie och då reagerade jag med att sucka och tänka på henne till och från.. nu när Mimmie är piggare så har tankarna till henne blivit fler och mer omfattande. Anledningen till det är att jag verkligen bryr mig om henne. Jag känner henne inte så bra men jag känner med hennes familj. Det är inte rättvist för hon är en sån sprudlande glad mamma o mormor o fru och jag vill att hon ska vara det länge till. Hon har mått såå dåligt över beskedet och vem faan skulle inte göra det? Jag vill bara åka till henne och ge henne en kram och säga att det finns hopp.. ge inte upp.. du är inte ensam..Men man känner sig nog ensam, liten och rädd.. och det finns ingen som kan säga eller göra något för att det ska kännas bättre.Jag funderar på att starta en insamling till cancerfonden igen. Det känns som att det är något, samtidigt som det känns som att jag skulle vilja att den fortsätter tills alla ÄR friska. Kan man sätta den på fem år tror ni? Hur mycket kan man göra på fem år? Om fem år så vill jag att Mimmie o Pappa Hasse och den där sprudlande S finns här, friska och glada. Ensam är säkert stark, men jag vet att man är starkare tillsammans.

Det har hänt mycket de senaste månaderna. Jag har just laddat ner bilder från telefonen till datorn och det är ju så roligt att titta på dom för man blir påmind om vad man har gjort och med vem. Nu när Mimmie är hemma igen och pigg som en mört så kommer jag att lägga ut bilder i Mimmiekategorien från sjukhuset och som alltid så är det helt FRIVILLIGT att gå in och titta på dom. Jag har sagt det, men säger set igen... Mimmie har självklart sagt att det är okej... Men först lite bilder från i våras till nu :))                                                                                                           

Jag är rik... det kan ni se på bilderna :) Rik på kärlek

Åh, det är så mycket jag längtar efter just nu.. Framför allt så längtar jag efter sommaren givetvis, men det är mer. Sova, äta ute, gå ner i vikt, köpa fina kläder, bada ute i sjön, midsommar, pengar, en ny telefon, pengar, en ny bil, pengar... ja, så kan det fortsätta hur länge som helst egentligen.

Det är ju bara saker.. men jag längtar även grymt mycket efter Lina, Tessan, Totte o pappa i Stockholm med :((

Allt som står på min längtalista är sånt som jag KOMMER att ha/göra inom en snar framtid hoppas jag, men först ska jag bara tjäna lite mer pengar än vad jag gör just nu...

Jag o en vän pratade om avundsjuka härom veckan och jag sa - Jag är minsann inte avundsjuk på nån, jag har det så himlans bra.. bla, bla, bla..

Med tanke på min lista ovan, så kan jag säga att jag tar tillbaka det jag sa om avund.. Jesper och Mimmie köpte en ny telefon, alla sover mer än mig.. till och med spädbarnsföräldrar, Jenny går ner i vikt, Joanna kommer säkert att köpa fina kläder snart.. o jag är GRÖN AV AVUND!!!!

Men jag har i alla fall sökt nytt jobb (inom GGP) så jag är glad över det!! Vi är på väg mot februari och det är lite närmare våren än januari och det är jag superhappy för... Friska är vi med och det är det bästa av allt!! Så varför gnälla egentligen???

.....För att jag är tjej kanske.... hahaha

Puss på er era fisar!!