Återbesök.. Ångesten kryper inom mig innan jag ens vet om det bara kanske är en suddig bild det handlar om. Kommer hem från Sthlm och öppnar ångestbrevet. Välkommen på återbesök! Jamen tack så jävla mycket, det vill jag ju verkligen... Not!
Hela veckan går sååå långsamt och humöret är ju inte på topp direkt men det är bara att försöka bita ihop. Spekulationerna finns faktiskt där även om man inte vill det. Nåväl, nu tar vi inte ut nåt i förskott här utan väntar tills vi är där och får veta om det är en suddig jävla bild det handlar om!
Idag var dagen D här och som väl var så skulle Ann-Louise operera sin arm i Eksjö på morgonen så "mitt" har hamnat längst bak i funderarfacket. Lämna henne i Eksjö och vidare mot Nässjö till mitt för att sedan hämta henne i Eksjö igen när hon har piggnat till. Perfekt!
Allt gick enligt planerna och väl i Nässjö så var mina tankar bara hos Ann-Louise som låg och blev opererad och att jag bara vill vara hos henne. Jag anmäler mig i receptionen och skäms när jag inser att jag på riktigt har glömt köpa rosa bandet i år.. Receptionisten hade 2 och jag hade inget..
Ni vet den där känslan man får när alla är sådär himla trevliga och vänliga? Nästan en obekväm och kuslig känsla av att inte riktigt allt stämmer.. Varför är alla så jävla trevliga?!

-jo, vi skulle behöva lite kompletterande bilder av höger bröst.
-Varför, undrar jag.
-Det kan vår läkare här svara på om en liten stund..
-okej kör på, säger jag med en halvdarrig röst.

Av med kläderna på överkroppen och fram med mina ÄLSKADE bröst! Tar bild efter bild och sitter ner lite mellan tagningarna, och smygtittar på röntgenbilderna... Då ser jag den!
Paniken stiger lite inombords och jag försöker tänka att det kanske inte är mina bröst på den bilden, det kanske bara är ett exempel på hur det inte ska se ut och att dom vill ha något att jämföra med. Den kanske rent av ska vara där faktiskt, jag är ju ingen vitprickexpert! Jag är bara blond och trög nu, och lite mindfuckad efter alla sjukhusbesök med Mimmie. Ja, så är det!
In på ultraljudsundersökning och förklarar för läkaren att jag faktiskt tror att jag såg något på röntgenbilderna. Hoppas innerligt på att han ska börja skratta åt mig och förklara hur fel jag har, men i stället så tittar han på mig och börjar lugnt förklara att dom har hittat "något" som inte ska vara där. En knöl, som eventuellt kan vara en vätskefylld cysta. Om det är vätska i den så är det BRA.. Så vi måste sticka i dig och suga ut eventuell vätska så det vi hur det ser ut. Givetvis så har ju inte jag den turen utan i stället sticker han och får endast ut massa blod och typ ingen vätska alls. När det inte kommer vätska så måste dom typ gno runt med nålen i knölen och få massa goja att skicka in och kolla upp. Inte skönt, INTE SKÖNT ALLS!

Har du några frågor undrar tortyrdoktorn?
-eh aaa... Vad är det för något? Är det cancer? Är det inte cancer? Är det vanligt, är det konstigt? Är jag larvig? Försöker ni försköna detta? Säg som det är bara!
-vi vet inget! Vi kan inte svara på några frågor förens svaren har kommit. Vi kan inte spekulera i om det är en god eller ond knöl. Det enda vi kan säga är att det inte är en enkel cysta som vi hade hoppats på. Jag kommer att ringa dig den 13 november på förmiddagen så har jag svaren du undrar över.

Vad ska man svara på det liksom? Tack, det va hyggligt.. Tack, vi hörs.. Tack tack tack! Vad ska jag tacka för? Bitterfittan inom mig vill tacka honom genom att be honom sluta ljuga och ge honom en fet smäll! Logikfia med the BIG heart tackar honom för ett ärligt, rakt svar. Visad ödmjukhet och medmänsklighet.
Nu är det en vecka kvar, det går säkert inte särskilt fort och funderingarna kring "tänk om" kommer förmodligen bara att bli värre... Eller bättre..
Jag sa till barnen idag att jag vet att den är godartad och dom undrade ju självklart hur jag kan veta det. En och samma familj kan inte ha sån otur, det finns inte på riktigt, det går inte.
När Mimmie fick cancer så rasade hela min värld och den sorgen vill jag inte att någon ska känna. Så om jag får cancer så kanske mina nära känner så, och märkligt nog är det mest just DET jag är rädd för. Cancer i sig är bortbar i många fall och jag är en envis jävel så om det skulle vara så så är jag inte rädd. Men mina barn ska inte vara rädda eller ledsna. Jag vill inte att vi ska gå igenom det här igen!
Många tänker nog att jag tar ut något i förskott och tro mig, det gör jag! Kom igen den dagen ni sitter i samma sits som jag gör idag! Så om tanken slår er.. Stoppa tillbaka den och svälj den!
Grejen är att det är inte säkert det är något, men nu fick jag ur mig de värsta av värsta tankarna och skönt som fan är det att lätta på trycket!
Tranås är en liten stad och jag vet att återbesöket, röntgen, väntan på svar osv. kommer att komma ut som en liten groda ur någons mun. Inte av elakhet, utan snarare av omtanke, oro eller ren av nyfikenhet.. För att slippa dra denna historia 4 gånger en eftermiddag på stan så kan det läsas här. Tro mig... När jag får svar, så får ni svar!
Tills dess så #fuckcancer

Idag är det avslutning och man ser och hör lyckliga barn som längtar efter årets bästa tid. Hos oss är det inte riktigt så... Man går ifrån rutinen. Det kommer inte att läggas ut ett kort på hur överlycklig Alex är över denna dagen. Avslutningen i kyrkan är näst intill en mardröm för vårt älskade unge. 1. Kyrkan är inte skolan. 2. Kyrkan är full med folk, alldeles för mycket folk. 3. Nervositeten över denna dag är snarare en orolighet. 4. Han är rädd för att det är för hög volym i kyrkan.
Nåväl... Han är lämnad i trygga famnar hos sina underbara fröknar och när denna dagen är slut så är även han helt slut. Vi har en avslutningsfika men syskon och kompisar och sen börjar vår semester och Alex sommarlov på riktigt!
Jag önskar alla mina vänner en riktigt skön, varm sommar!

Puss och kram

...jag gnäller över att min lediga dag inte blev som jag hade tänkt så ska jag gå tillbaka och läsa det här inlägget för att påminna mig själv om varför det blir så. Jag har en son, en underbar härlig spillevink som kräver tid i form av möten, samtal och uppmärksamhet. Jag har en dotter som har haft cancer och vi har åkt till sjukhus mer än vi varit hemma (känns det som). Jag har en till dotter som jag vill spendera all tid med för att hon ger mig energi, jag älskar att springa över till gatan (när hon jobbar) för att få 10 minuter kärlek av henne. Jag har en man som lyssnar, ger komplimanger (när jag behöver det som mest) och älskar mig. Sist men inte minst så har jag vänner... Fina vänner, som vill umgås med mig för att dom saknar mig efter två, tre dagar.
Vem är jag att gnälla? Det är värt varenda minut av min lediga tid. Så.... Vem sjutton tror jag att jag är?
Puss

Jag vill inte skapa nån debatt på grund av detta inlägg... Eller skit samma förresten, debattera hur mycket ni vill om ni känner för det. Jag är trött... trött så förbannat på adhd. Eller rättare trött på folk som tycker att dom har rätten att skylla sitt dåliga beteende på sin diagnos! Det finns många sorters människor, en del bra och en del mindre bra. Jag har MÅNGA vänner med adhd som vet om att dom har det och dom är bra människor! Dom vet om sitt handikapp, dom kan prata om det, dom skyller inte på det men undviker en del jobbiga situationer. Dom har hjärtat på rätt ställe och jag beundrar dom. Sen finns det en del idioter som är dumma i huvudet på riktigt! Typ: Jag är såååå GLAD över att jag har adhd, jag är såååå cool och stolt... Sen skyller jag helst alla mina dumheter på att jag har adhd för ALLA vet att att man alltid blir ursäktad när man har en diagnos. INTE AV MIG vill jag lova! Jag har full förståelse för diagnosen och handikappet, men jag fixar inte dumhet eller elaka människor! En kille skiter fullständigt i sin son, han har nämligen adhd... Han är lite trött och orkar inte just nu.. Han har ju adhd.. Bullshit! Han vill inte, han är lat, han skiter i vilket! Han ska träffa sin son 1 dag i veckan och varannan helg, men träffar honom kanske 1 DAG i månaden.. Om han orkar.. Det är ju jävligt jobbigt för stackaren att behöva ta lite ansvar, kraken.. 

Sen finns det ju även adhd (puckon) som inte tål att man säger ifrån vänligt men bestämt. Jag tycker inte som dig, jag har en annan åsikt. Då är jag helt plötsligt en hemsk människa som formligen attackerar och mobbar! Därför är det helt okej att säga att jag är opålitlig, elak och hemsk till våra gemensamma vänner.. Inte okej! Sen skyller människan på att hon har adhd!? Jo, tack.. Vi alla vet det för sen du fick diagnosen ( och började medicinera ) så har det ju bara blivit värre... För nu har man helt plötsligt "rätt" att bete sig som ett arsle, det finns inga gränser för vad man inte får säga, eller hur man inte får bete sig. Man bara kör på och (enligt mig) visar sitt riktiga jag. För hur jag än vrider och vänder på det så var dessa två människor jag har skrivit om mycket bättre (inte bra alltså) INNAN dom fick sin diagnos. Märkligt va? 

Sen har vi ju er andra... Ni underbara! Jag beundrar er ÄRLIGA kamp i vardagen! Adhd är inget att leka med och ni SKA vara stolta över er själva och INTE över handikappet! 

Tack för feedbacket till detta inlägg Hanna, jag hade inte vågat skriva detta utan ditt stöd. Jag respekterar dig ( och många andra ) alldeles för mycket. 

Om detta inlägg ger någon debatt som inte jag orkar med så skyller jag helt enkelt ifrån mig..... På att jag är Jag inte orkar för att jag är trött, eller feg, eller va faan som helst men inte på adhd i alla fall för det har jag inte och jag är faktiskt stolt över det :) 

Idag sprudlade det inom mig. Vårkänslan kom! Ibland behövs inga ord.... Bara en jävla massa härliga minnen                           

Den här veckan började med en rejäl deppmåndag och slutade med glädjetårar I går. I helgen ska vi fira med pumpa och ståt på något sätt eller vis för efter ca 5 års kamp om Alex rättigheter så har det lite vänt. Jag har fortfarande svårt att tro att det faktiskt är sant, men efter att ha blivit idiotförklarad av LSS handläggare och chefer inom handikappomsorgen så många gånger så är det svårt att förstå att Alex är vinnaren i sammanhanget. 

Jag har svårt att inte analysera och försöka förstå hur allt kunde vända, men min tro på mig själv och min envishet ger mig idag en kick av självförtroende. Kan det vara så att det var vi som fick dom att öppna ögonen? Det kanske låter larvigt att tänka så, men om alla bara visst hur många timmar jag har lagt ner på det här så skulle ni förstå. Jag och Jesper har pratat om det så många gånger... Är det verkligen värt tiden, bakslagen har ramlat in och tårarna och ilskan har varit svåra att hantera. Nu i efterhand så känns det som att "vadå", självklart var det värt tiden, men tro mig resan har varit jävligt jobbig. 

Känslan över att behöva sitta och förklara vad Alex inte kan göra och lägga fram alla hans "negativa" sidor gång på gång inför människor som fattar livsavgörande beslut samtidigt som dom ska gå enligt budget är hemsk. Vissa handläggare har verkligen visat tveksamhet och himlat med ögonen då dom tror att man sitter och ljuger om hur Alex fungerar i vardagen. Jag har till och med pratat med chefer som inprincip har kallat mig en jobbig mamma och att detta aldrig kommer att gå vägen. En chef slängde på luren i örat på mig när jag ställde obekväma frågor som hon inte kunde svara på. En sak som är positivt i kampen är att man har fått lära sig lagar och regler, paragrafer och rättigheter och jag måste säga att jag tror att det är det som har skrämt dom lite... för det är ju ganska jobbigt för dom när dom inte ens själva vet hur lagen om LSS ser ut utan måste återkomma med svar på mina frågor. I dom fallen har dom dock inte återkommit till mig (mamman som ställde frågorna) utan då har dom tagit kontakt med mitt ombud med motiveringen att "vi pratar inte med föräldrar om det här om ombudet har fullmakt". Ja, ombudet har fullmakt för att ta del i alla beslut som tas, det är dock jag (mamman) som ställer frågorna?! Men jag vet ju också hur det fungerar... ALLA inom handikappomsorgen vet vem jag är, cheferna har varnat sina handläggare om mig. Mamman som alltid överklagar, går till domstol, tar kontakt med media, kräver motiveringar och vill ha möten. En handläggare ville träffa Alex för att se hur han fungerade i vardagen och det fick hon självklart göra men vi hade lite svårt att få till en tid då Alex storasyster va sjuk och vi va iväg mycket på sjukhusbesök. Då sa hon till slut, om vi inte kan träffas snart så har vi rätten att neka er assistenstimmar, då får ni inget sörru! Efter många om och men så kom hon hem och studerade Alex i hela 20(!?) minuter. Alex tyckte det var spännande och försökte prata med henne, men hon förstod inte vad han sa så hon vände sig till mig och sa: "Jag är här för att studera Alex, inte prata med honom. Kan du bara säga till honom att försöka nonchalera mig". Ja, självklart för det förstår han nog (ironi). Alex fick 3 timmar i veckan för kommunikation i det beslutet.... På 20 jobbiga minuter så fattade hon ett beslut på ca 18 timmar totalt i veckan. Samma LSS handläggare förklarade även för mig och Anki att Tranås kommun har som policy att inte ge handikappade barn timmar för övriga behov (lek, intressen, aktiviteter). Behöver jag säga att hon fick gå ganska snart jag hade informerat hennes chef om att jag fått veta hur deras "policy" ser ut. Hennes vikariat gick ut har jag fått till mig som förklaring. På senare tid och av andra chefer så har jag dock fått veta att hon helt enkelt inte var lämplig för jobbet. 

Vi överklagade, fick rätt i domstol, men fick nej av Tranås kommun som i sin tur hänvisade oss till att överklaga igen. Jag orkade inte, fokus låg på Mimmie som va sjuk. Hon behövde mig och jag behövde lägga all min energi på att stötta henne i cancerkampen. 

Orken tog slut och kampen om Alex lades åt sidan väldigt länge. Skönt för dom där nissarna att slippa mig ett tag. Men när man själv är ur funktion så är det så skönt att känna att det finns någon annan där ute som orkar och vill kämpa. Pernilla är min hjälte i detta, för hade inte hon skickat in det där brevet om hur vår verklighet ser ut så hade inte en enormt stor utredning inletts. Hade hon inte stått på sig och letat upp de känsligaste punkterna hos kommunfolk och politiker samt nämnt Alex hopplösa läge i brevet så hade jag inte gjort något åt det. Det var som att hon blåste upp mig som en ballong när hon frågade om jag ville fortsätta kämpa. TACK PERNILLA! sommare 2013 var utredningen i full gång.. Efter det har det gått fort! Nya chefer, vettiga sådana som lyssnar och vill förstå. Möten med politiker om hur dom hanterar och tänker kring ärenden i arbetsutskottet som dom beslutar utan att ens mött personerna i fråga. Ny LSS handläggare som lyssnar, tar till sig och förstår frustrationen. Hon har förstått att läget är allvarligt och orken är minimal, hon är en människa. 

Nu sitter vi här... Ca 5 månader senare... Nöjda för första gången och känner att Alex rättighet att vara barn på samma villkor som alla andra 10 åringar gäller. Besluten är fattade, klubban är klubbad, vi vann. Tack Ulrika Stålknapp, Mats Antonsson och Matilda Hvittfelt för att ni har lyssnat och faktiskt tagit tag i dom uppenbara problemen. 

Tjolahopp :) 

Idag tar jag mig tid att köra på hårt med en gnällmåndag. Försöker slå bort alla hurskadetgåtankar men huvudet lyssnar inte riktigt på det och funderingarna har övertaget. Nytt jobb, ny assistent, nya beslut, varslad, tömma lägenhet, arbetsutskott, interjuver, CVn, personliga brev osv. Det tar aldrig slut. Jag brukar sällan känna mig svag, men idag är jag inte stark nånstans. Tårarna är inte långt borta och panikkänslan är väldigt nära.
Trodde faktisk inte att jag skulle ta allt så hårt men har nog inte lärt känna mig själv så bra som jag bör ha gjort under dessa 39 år. Nåväl, ta ett problem i taget som en vän sa till mig. Då fokuserar jag på att leta ny assistent, läsa CVn och interjuva nu fram till på onsdag. På onsdag fokuserar jag på att (förmodligen) bli ledsen över att arbetsutskottet och dess nämndemän inte tar hänsyn till Alex behov. Sen går övrig tid till att söka nytt jobb (igen) och fixa i lägenheten. Nu blir det ett besök på tippen, see ya!
.. och ja, idag tycker jag synd om mig själv...

Öppnade upp bloggsidan och såg rubriken "packa väskan" samt "kolla in vår lågpriskalender". Jo tack, jag och ca 400 till kommer att packa väskan och gå på lågpris så det skriker om det för så är det ju när man blir lite arbetslös. Jag har ju mina funderingar på hur allt kommer att funka nu framöver, och jag är inte den enda som undrar. Grejen är faktiskt den att jag är inte så orolig och bitter för oss anställda märkligt nog.. Jag är nog mest fundersam på resten..

Under den senaste utbildningen jag var på nu i början på januari så fick vi veta att just SJ har något som inget annat tågbolaget har, att vi var unika med att ha PERSONLIG SERVICE på plats. Vi kan alltså hjälpa kunden direkt, på plats om något är fel eller vid trafikstörningar. Kan en missnöjd kund bli en nöjd, glad kund? Hur viktigt är kundbemötandet? Kunden i fokus! Det gick min utbildning ut på.

Våra digitala säljkanaler står för den största lönsamheten inom försäljning och ja, såklart att det är så för det hör ju ändå till "normal utveckling". Hur man dock ändå vrider och vänder på det så är ju inte våra kunder digitala?! Dom är inga robotar som alltid gör rätt när dom bokar på sin dator eller app eller sin iPad. 

i fredags när jag jobbade i butiken så kom det in  väldigt många kunder och beklagade, var ledsna och ville dela det med oss. En del andra kom också in och va arga och förbannade över att vi(?!) gjorde såhär mot dom. Vi kan inte annat än att beklaga läget som är just nu och erbjuda kunderna att vi visar dom hur biljettautomaten fungerar eller går igenom hemsidan lite snabbt och försöker förklara. Tyvärr blir en del som förskolebarn och vägrar låta oss visa dagens teknik, vilket jag faktiskt har full förståelse för! De är vana att få den personliga hjälpen av en fysisk person på plats.. Man behöver ju inte vara högskoleutbildad för att förstå deras frustration... 

Jag har funderat lite på hur det ska gå vid en större trafikstörning, eller en urspårning, eller en ny storm, eller bara en liten trafikstörning som den som var i fredags. De kunder som skulle med ett anslutande tåg vidare hann inte med sina tåg utan kom in till oss och vi hjälpte dom. Hur ska man göra när vi inte finns där? Ska dessa 9 kunder väntà in nästa anslutande tåg? Om det inte går nåt mer då? Ska ombordspersonalen boka vidare våra kunder? Med handen på hjärtat så är vi bara människor och tro mig när jag säger att vi glömmer faktisk en del resenärer ibland, eller så glömmer resenären själv att säga att han ska vidare och har en resplusbiljett. 

Vad händer om det blir en större trafikstörning då? Om 8 tåg från båda håll är försenade vid tex. en kontaktledningsfel? Ska två ombordare på vardera tåg ta hand om 150 resenärer (på 1tåg) som ska vidare? Hur gör man om det blir en urspårning i Nässjö och det finns INGEN bemanning över huvud taget mellan Sthlm och Malmö. Ingen resebutik att vända sig till. Inte nog med det... Så sparas det pengar på att stänga 1 av 2 callcenter.

Nu kommer jag till mina riktigt oroväckande funderingar fram. OM vi nu skulle komma till den där dagen när det är 8 kraftigt försenade tåg (det räcker egentligen med 3) vad gör man då? Inga resebutiker öppet och ett callcenter mindre. Det innebär alltså att kundbemötandet som är så viktigt kommer väldigt mycket ikläm. Kunderna som ombordarna inte hinner ta hand om ringer till SJ för att få hjälp och det är typ 2-4 timmars kö för att komma fram. Är tanken att det ska finnas stationsvärdar på perrongerna? Är tanken att dom ska hjälpa folk att boka trafikstörningsbiljetter? Eller är tanken att ersättningsbussar ska stå och vänta på resenärerna när det försenade tåget kommer in? Är tanken att resenären ska veta vad bussen står och att bussen står där den ska stå precis vid rätt tidpunkt? För om det kommer att fungera så bra så tror jag nog att man kan spara mera pengar och stänga callcentret i Ånge med. Det är verkligen inte läge att vara ironisk i dagsläget, men det är svårt när inte ens ledningen förstår allvaret i situationen som är här och nu. För hur man än vrider och vänder på det så är det i slutändan kunderna som blir drabbade i SJs besparningstider. kundomhändertagandet läggs åt sidan och kunden är tyvärr inte längre i fokus. Att vända en missnöjd kund är inte lätt, det handlar om att bemöta dom med förståelse och stort hjärta. Det är precis det vi har lärt oss genom åren på SJ, och då måste det finnas förståelse för att frågorna uppkommer. Vi har uppfostrats av företaget att ta våra kunder på största allvar och vi har gjort det med stolthet, och vi är förbannat duktiga! Våra kollegor i Ånge samt i resterande resebutiker är fantastiska på alla sätt, men tyvärr alldeles för få. 

Man ska aldrig förutse att det kommer att bli stora störningar i tågtrafiken, men man ska heller aldrig förbise att det faktiskt händer titt som tätt. 

Med det så vill jag bara skänka tusen kramar till mina kollegor som är bekymrade över hur det ska bli framöver. Ni kan klappa er själva på axeln och gå rakryggade ifrån SJ. NI har gjort skillnad och glöm aldrig det! 

Puss och kram