Häromdan så grävde nån smart typ sönder en kabel här i Tranås, vilket resulterade i att telefonerna på jobbet slogs ut. Jag som sitter i receptionen blev alltså ganska sysslolös ett par timmar och då blev Aftonbladet ett alternativt tidsfördriv.

Jag började läsa direktrapporten från rättegången mot Breivik idioten. Nu såhär i efterhand så kan jag med handen på hjärtat säga att jag ångrar det, för jag är beroende av att följa den. Inte för att det är spännande, utan för att den är fängslande på ett ruskigt, otäckt sätt. Jag fick verkligen svälja flera gånger och försöka hålla tårarna tillbaka där jag satt för det är så hemskt att höra de överlevande berätta om hur dom upplevde massakern. Dom berättar hur dom sprang för sitt liv, simmade för sitt liv, såg sina vänner bli avrättade, gömde sig, hjälpte varandra... detaljerat och lungt. En kille på 17 år tog 12 personer med sig i en båt och rodde för sitt och deras liv, och han berättade att han bad de andra att lägga sig ner för att inte bli träffade av skotten mot dom.. medans han själv inte kunde eller ville lägga sig ner, han ville bara ro därifrån. Han berättade om ångesten för dom han INTE kunde ro och hämta upp som sedan dog framför hans ögon. Avrättade av en dåre..

Med det så kom mardrömmen i natt. Jag drömde att jag var på en ö, blev jagad, sprang för livet, gömde mig, blev hittad.. och vaknade med stans största dödsångest!! Svetten rann och jag var verkligen rädd på riktigt när jag låg där i sängen.

Jag drömde allt detta på grund av det jag hade läst.. och då slog det mig att alla dessa ungdomar som upplevde detta på riktigt måste ju genomgå ett helvete rent ut sagt.

Jag önskar något så innerligt att han blir inlåst livet ut i sin ensamhet. Jag är så glad över att det inte finns dödsstraff i Norge för Breivik säger själv att han antingen ska ha dödsstraff eller så ska han friges helt. Han vill nämligen inte sitta inne hela livet då han skulle känna sig plågad av det.

Han ska sitta där själv, i en liten cell med en säng och ett handfat.. Men jag hoppas innerligt att det finns någon vänlig själ som får för sig att tortera honom plågsamt ofta.. jag önskar livet ur honom!!! Med det så menar jag inte det fysiska livet, utan det psykiska livet. Jag önskar honom allt ont!

Jag är 9 år och älskar livet :) Jag har Down Syndrom, men jag lider inte så mycket av det.. vad jag vet. Jag vet dock om att jag är annorlunda och inte riktigt klarar av saker som andra i min ålder gör, det kan vara frustrerande ibland.

Jag har en bästis som heter Max och han har med ett handikapp. Jag ÄLSKAR att leka med Max på fritiden, men vi kan bara leka 1 gång i veckan. På onsdagar så leker livet ordentligt för då är jag med min assistent.. på onsdagar får jag leka med Max för då har jag rätt att leka med honom... 1 gång i veckan.. Enligt Tranås Kommun.

Jag älskar att gå till lekparken, vara i trädgården, sparka boll, springa och busa ute.. men jag får egentligen inte göra det för Tranås Kommun för det kostar för mycket. Jag kan inte bli av med mina föräldrar heller utan måste ha dom runt mig hela tiden.. dom ser hela tiden till att jag inte springer ut på gatan, rymmer, har sönder saker, gör illa mig på såna där vassa saker som inte jag kan låta bli. När man är inne är det likadant... dom ser till så att jag inte kan lägga handen på plattan för att kolla om den är varm, klättrar på räcket ner för trappan osv. Koll, koll, koll och jag blir aldrig av med dom.

Egentligen så har jag bara rätt att äta, duscha, gå på toa, medicineras och sova. Det är nämligen det jag behöver för att överleva. Min rätt är alltså att överleva. Det kallas dom grundläggande behoven. Övriga behov behöver man inte ha när man inte har fyllt 12 år, så det har jag ingen rätt till. Jag har alltså inte rätt att gå ut och leka, spela spel, leka med kompisar, ha fritidsaktiviteter, komminucera osv. För det behövs inte för att överleva. Jag har rätt att få hjälp med att äta, duscha, gå på toa medicineras 13,45 timmar i veckan. Resten av tiden så ska jag bara vara... sköta mig själv liksom.. Tranås Kommun har nämligen sagt att jag inte behöver vara ett barn, dom har dömt ut mig.. visat mig att det är dom som bestämmer hur jag ska vara, och vad jag får göra. Allt bara för att jag råkade få ett handikapp..

Vilken tur att mina föräldrar inte går efter Tranås Kommuns normer utan låter mig vara barn. Vilken tur att jag hamnade hos dom och inte hos henne som handlägger mitt ärende.. för hur skulle det se ut för mig då?? Jag är glad över att jag har det där lyckliga, glada som man ska ha när man är 9 år och livet leker. För vilken förälder tillåter sitt redan handikappade barn få ytterligare ett handikapp... ett socialt hadikapp?? Inte mina i alla fall!!!

Igår när vi satt i bilen på väg till sjukhuset så passade vi på att ta "lilla, stora snacket". Vi kom överens om att hur det än går, och vad som än händer så bara kör vi på!! Jag finns vid din sida hela tiden Mimmie, bara lova att du kämpar på vilket svar vi än får.. så löd mitt löfte.. Mimmie lovade att kämpa på.. Vi skakade hand på det!!

Mimmie var sur för att det inte finns någon tid för henne att vara sjuk. Turkiet, St Petersburg, balen och studenten stundar. Jag förstår det sa jag, men om det är något så är Turkiet eller St Petersburg inget alternativ, då satsar vi på en resa i höst i stället... Vi får ta det för vad det är..

I fredags kom ett brev från sjukhuset, ett brev om att Mimmie ska vara där på onsdag. Inget mer.. Inget om provtagning, undersökningar eller röntgen. INGENTING!! Mimmie skonade mig från att se brevet och berättade om det först på lördagen. Jag tror att hon ville att jag skulle få en rolig kväll med fd. kollegor utan funderingar helt enkelt.

När man har varit så mycket på sjukhus som hon har så vet man att det där brevet betyder att något är fel. Jag ringde igår för att kolla och mycket riktigt så har dom hittat något på MR, så vi fick en tid för att komma in vid 15 igår i stället då jag påpekade att onsdag känns jävligt långt bort..

Väl där så säger Per.. vi har hittat tre små prickar på din Lever. Dom är små som en lillfingernagel ungefär, men dom finns där hur som helst och vi måste titta närmare på dom. Vi vet inte om det är tumörer, men vi måste ta reda på vad det är.

Så... här är vi nu, tre prickar senare... En röngten till och ett ultraljd väntar Mimmie innan hon åker till Turkiet, sen ska provsvaren vara färdiga när hon kommer hem. Är det inget så är det inget. Är det något så blir hon inlagd för att bränna bort tumörerna innan balen och studenten. Ett enkelt ingrepp.

Vad dom än hade sagt på "samtalet" så hade allt varit bättre än vad min hjärna tänkte att det kunde vara. Idag känns det alltså bättre. Idag finns hoppet kvar.

Det är lite konstigt att man tror att man inte ska orka mer negativa besked, men när dom kommer så blir man glad över att det inte va så farligt.. Man orkar mer än man tror, men det är klart.. Med den styrkan och viljan Mimmie har för att bli frisk så kan man inte annat än att hänga på hennes styrka och vilja.

Tack Joanna för att du tog ledigt från jobbet för att följa med mig och Mimmie på samtalet.

Puss på er alla festisar!! 

Ibland behövs inga ord.. tystnaden talar för sig själv. Bara tanken på att man är tillsammans räcker för att det ska kännas tryggt.

Så nu sitter vi här.. tysta, tittar på varandra och vet att vi finns för varandra.. alltid..

Den 23 september 2011 togs detta kortet:

Idag har jag en tjej som är 18 kilo lättare, en tarm fattigare, men ett liv rikare :)

Jag började fundera vad som hänt på dessa 7 månader då jag ändå tyckt att tiden gått sakta och stått väldigt stilla emellanåt.

Meeen... Jag har varit i Turkiet med Joanna, spenderat ca 20 nätter på Sjukhuset, startat en insamling till cancerfonden, lyckats med er hjälp fått ihop 10.150 kr till cancerfonden, sökt jobb, fått jobb, åkt på kryssning med Mimmie, Louise, Lina o Linda, fått nya fina kollegor och vänner, firat jul med familjen, spenderat ytterligare 16 dagar med att oroa mig för tösen som inte tyckte det räckte med cancer utan skaffade sig lite remautism med, firat påsk med familjen, planerat sommaren och hoppas på att Uffes förslag står fast så det blir Flatholmen med och utan barn, bokat en resa till St Petersburg, skrattat, gråtit, älskat, hatat..

Jag tycker att jag har lyckats vara jävligt effektiv må ja säga.. på kort tid med :))

Nu är vi här då, 2012-04-17.. och proverna ser förbannat bra ut!! Jag vågar knappt tänka på det, eller nästan inte hoppas på att det är nu det vänder. Men jag känner det verkligen den här gången. Nu HAR det äntligen vänt!

7 månader senare så ser saker o ting ganska annorlunda ut, men ändå är alltin sig likt?! Konstigt men sant.

Nu ser det ut såhär i stället:

Myspys på er alla!!

Puss o klem

Jag älskar er!!

Ta åt er av det jag skriver.. Ni som:

*Hör av er igen trots att jag inte har svarat i telefon när ni har ringt

*Förstår varför jag inte har svarat

*Förstår varför jag inte ringt upp

*Frågat om ni ska komma, jag svarar nej.. och ni kommer ändå

*Släppt allt för min skull när jag har behövt er

*Inte krävt något tillbaka

*Hållt med mig trots att jag är oresonlig som faan

*Låtit mig vara ledsen för att JAG mår dåligt

*Tröstat mig

*Älskat mig

*Satt mig först

Ni är inte många och det är jag glad över. För under dessa svåra, jobbiga stunder som vi/jag har haft så har ni verkligen" satts på prov" och det är nog tufft för er. Men ni får MVG i vänskap. Ni som känner er träffade av någon av punkterna har en plats i mitt hjärta livet ut. Jag skulle göra allt för er, och det bästa är att jag vet att ni vet om det.

Ni som inte känner att ni finns med på någon av punkterna.. ge inte upp. Det finns säkert plats för er hos någon likasinnad ;))

Att kunna behålla sina vänner, är en större konst än att vinna dom

Idag så hände det nåt märkligt, nästan komiskt på sjukhuset. Jag satt och försökte koncentrera mig på vad mr. öveläkarjävel sa och kom på mig själv med att sitta och småle.. Jag smålog bara för att jag föreställde mig saker när jag satt där och lyssnade på idioten.

Jag såg mig själv flyga på honom, ta nacksving och dunka hans huvud i väggen minst 4 gånger.. sen när han hade blivit lite trött av dunket så slängde jag ner honom på golvet, höll honom i håret hårt, dunkade huvudet lite till, typ 3 gånger.. för att avsluta det hela med en såndär slemmig loska rakt i nyllet! Sen när han säkert försökte försvara sig med det enda han har (märkliga ord) så skrek jag bara TYST!!! Sen gick jag.. och alla på avdelningen applåderade åt mig för att jag hade spöat den lilla skiten.

Såhär i efterhand, när jag tagit mitt förnuft till fånga så inser jag vilket psyko jag är.. men ännu märkligare är nog att jag faktiskt delar med mig av mina dolda psykosidor här..

Men det bjuder jag på!!

puss på er

Nu får det gärna vända lite.. ett steg tillbaka och två fram vore bättre än tvärt om.

Jag önskar jag kunde byta plats med dig för jag vill se att du mår bra, är glad och pigg. Jag skulle kunna ta ner månen för att få se dig le för att du är lycklig.

För varje centimeter som du har ont så gör det ont i meter i mig..

Jag älskar dig mitt hjärta