Ensam är stark, ensam är bra..

Vad allt ändras fort ibland. Ibland när man stannar upp och tänker på vad man kunde gjort i stället, eller om man hade gjort så så hade det sett ut såhär idag.. kanske.. Tur att man kan stanna upp och sen fortsätta gå och med det inse att det inte finns något man kan göra åt att det ser ut som det gör idag.

Hur som helst så stannade jag upp ett ögonblick idag och kände saknaden av mina stördon till vänner. Smålog lite när jag tänkte tillbaka på facerejpar, fernet, flatis, småfiskar, dasslektyr, bajshumor, liggtävlingar, grillat, mysbyxor, tårar och skratt..

Men nu är vi här, och vi är aldrig vi längre trots att vi hörs. Det är väl normalt att en underbar 4 some ska splittras så småningom, men jag kan inte påstå att jag tycker om det. Vad hände liksom...

Om en vecka så får vi fira, fira Mimmie på 1 års dagen.. Det ska vara större än alla födelsedagar, större än alla bröloppsdagar i världen. Men är det så? 1 års överlevnad, kamp, smärta. När jag tittar tillbaka på året så känner jag inte att det finns något att fira alls. Ska vi fira erfarenheten av att mitt hjärta nästan togs ifrån mig? Jag är kluven till tusen för jag vill fira 1 års överlevnad och att hon fick livet igen, och igen. Samtidigt så är jag livrädd för de kommande 5-6 åren... Bara tanken på alla MR får mig att se skräcken och rädslan i hennes ögon. Skräcken över att det kommer tillbaka och rädslan över att hon får börja om på ruta ett igen.

Ibörjan tog man 1 dag i taget, sen 1 vecka, 1 månad och nu är det det första året. Jag är glad... glad och lycklig över att du finns hos mig fortfarande. Jag är glad över att det gick åt rätt håll till slut. Men jag kan inte vara det minsta glad över året som gått.. Den erfarenheten hade jag hellre varit utan. Jag hade kunnat göra allt för att slippa se den man älskar lida och må dåligt så pass som mitt hjärta har gjort..

Om vi ska fira nästa söndag? JA, det är klart vi ska :) 1 år av lycka för att du är så duktig, modig och stark! Jag älskar dig mer än livet Mimmie!

Nu kom det, det jag har väntat på hela "hemmaveckan".. Det STORA psykbrytet, osams som få, två viljor åt olika håll. Denna vecka hemma med Alex har givetvis inte varit smidig på något sätt då han och jag har varit sjuka. När han är sjuk så har han lite svårt att förstå att man inte kan göra allt som man orkar när man är frisk och det går inte att förklara för honom att vi ska göra allt det där när han blir pigg igen. Nämner man en rolig sak för honom så ska det hända NU, helst igår, och det finns inget vänta i Alexvärlden. Hemma en vecka med mamma och vara halvsjuk står inte på hans "gillalista" (och inte på min heller), men det är ju bara att gilla läget ändå. Igår tog vi en tur till McD för att få dagen att gå.. busade och mös lite hemma.. bråkade nog bara 8 ggr eller nåt så det var inte så farligt meeen, när man har bråkat 8 ggr om dagen i en hel vecka så känner man att det brister lite. Så idag så gjorde jag ett tappert försök att duscha... då kom det!!! Han... 1. Kom på att jag hade glömt att låsa ytterdörren och jag hämtade honom blöt (med mogonrock) i trappen.. in i duschen igen. 2. Han slog nästan sönder toalocket med toapappershållaren som han fick loss. 3. Han tog ut alla toarullar och rullade ut på golvet, varav en hamnade inne hos mig i duschen. 4 han kastade ner muggen med alla tandborstar i på golvet. 5. han satte på kranen på fullt i handfatet och började sikta mot toaborstn samtidigt som han skrek rakt ut i ilska för att han inte fick nån uppmärksamhet... och då kom den.. uppmärksamheten i form i att jag går ut naken, droppades ur duschen och bär in honom till sängen, stänger dörren och går in i duschen igen och rakar benen i 130 knyck, skär mig givetvis överallt och hör en jätteledsen Alex som gråter i sängen!!!

Detta hände inom loppet av 10 minuter.....

Ibland undrar jag vad jag gör för FEL? Vad ska jag göra så det blir RÄTT? Hur orkar alla vara såna jävla supermorsor hela tiden???

P.S Jag älskar Alex över allt annat på denna jord, men jag är såååå trött på att det ska va så jävla "Alltärsåhimlabrajämt" hos alla superfamiljer.. Kan inte dom bara gå vilse i skogen eller nåt!!!

1 månad i nya lägenheten då, eller 1 månad och 1 vecka typ.. och jag trivs!!! Hösten är ju inte speciellt rolig men, jag gillar att gå ut på min balkong och se att färgerna förändras på träden, jag älskar att tända lite ljus i höstmörkret, jag älskar att sitta i min soffa med ett glas rött och bara njuta. Framför allt så älskar jag att allt har gått så himla bra med Alex för tro mig, jag hade förväntat mig att det skulle gå åt pipan den första tiden. Han älskar att leka på sitt rum, han älskar att mysa i soffan.. han är så nöjd med den tiden som man lägger ner på att leka och mysa med honom, och på riktigt så lägger jag ner mycket mer tid på att tillfredställa hans behov nu. På något märkligt vis så är plötsligt varannan vecka bra :) Sen är ju saknaden enorm när han är hos Jesper förstås, men man utnyttjar den veckan man har honom på ett bra sätt faktiskt.

Jag måste erkänna att jag känner mig rätt så superdupernöjd med livet just nu, och det känns förbannat bra!!

Puss påer alla höstmyspysare

Ibland så behöver man få en smäll bara för att vakna.. Man kanske behöver se, eller höra.. Hej smärta, tack för att du påminde mig om hur jag absolut inte vill ha det. Tack smärta för att du påminde mig om vilka val jag ska göra.. Tack för att du påminner mig om vilka känslor jag har..

Åhhhh, jag är så trött på alla fighter mot Tranås kommun!!!! Hur kan man neka en liten kille hans behovstimmar genom att sätta sig emot en dom i förvaltningsrätten. Hur har man ens mage att ifrågasätta en liten killes behov att leka bara för att han råkade få ett underbart handikapp? Hur kan man låta en tjej som har pratat öppet om Alex, Jesper och mig med andra föräldrar jobba kvar inom kommunen? Är det okej att bryta mot tystnadsplikten utan att bli anmäld? Är det okej att låta henne jobba inom kommunen där man alltid har tystnadsplikt? Är det okej att hon jobbar med handikappade som i vissa fall inte kan tala eller berätta vad som händer, och inte heller kan försvara sig mot hennes jävla grodor som hoppar ur mun på henne? Är det okej om jag pratar om henne? En sak är i alla fall säkert.. Alex kommer att åka till kortis i helgen och sova där med sina vänner och BRA ordinarie personal, men det blir sista helgen! Det beror endast på att det är INTE okej för mig att handikappsomsorgen INTE gör något åt sina inkompetenta chefer som sitter på sin stol och försöker få en att tro att dom bryr sig. Sparka denna jävla brud som inte kan hålla käften!! Anmäl henne!! Jag har inget som helst förtroende för handikappsomsorgen och dess ledning och då kommer jag inte heller att lämna mitt barn i deras händer!! Han ska ha trygghet, kärlek och omsorg.. Och det vill dom få mig att tro att dom kan ge honom?! ALDRIG!

Så var det dax igen. Förra året lyckades jag med er hjälp samla in 10.000 kronor till cancerfonden och jag känner att det kommer att bli så igen. 10.000 kronor till jul!

http://www.cancerfonden.se/sv/Stod-oss/insamlingar/?collection=6394

Så här skrev jag den 2 oktober 2011 och så känner jag varje dag.. det är inte över än, även om prognosen ser betydligt bättre ut....

Just nu så finns det en liten, liten tjej som egentligen är den modigaste, starkaste tjejen jag någonsin mött. Det bästa är att hon är min.. Jag säger inte så bara för att hon råkar vara min, för hade hon inte varit min så hade jag tyckt det ändå. Visst har det varit många tårar och det kommer det vara en lång tid framöver, men bakom tårarna så finns det styrka, hopp, mod, framtidsplaner och massa kärlek.

Man ska känna livet inom sig.. det ska kännas i form av just mod, styrka, hopp, framtidsplaner och kärlek. Ibland så sviker livet en.. och då behöver man hitta styrka och mod för att känna livet inom sig.

Jag får det genom dig min ängel.. Du är min hjältinna..

Det finns ett monster..

Monstret har tagit plats i dig. Det har smygit sig på, för att komma och skrämma oss ordentligt.. Det kan det ju försöka med.. Monstret skrämmer oss verkligen, men en hjältinna som du kommer att besegra detta monstret lätt!!!

Vi vet att det kommer att ta lång tid att skrämma iväg det här monstret, men tiden har ingen betydelse i det här, för det kommer att bli bra.. När det är över så börjar vi om från början och tar nya tag.. friska tag! Vägen är lång och krokig, men jag lovar att bråka med Gud ordentligt för att se till att den blir lite mindre krokig.

Jag önskar så att monstret hade kommit och knackat på MIN dörr i stället.. Jag skulle kunna offra allt för att det skulle vara jag i stället.. ta din plats dessa månader och bespara dig smärtan.

Men jag lovar dig min ängel.. jag känner smärtan med dig. Men jag känner också hoppet..

Du ler, skrattar, planerna inför skola fortsätter, körkortet är nära, kärleken lyser om dig, hoppet finns med dig i ditt tänkande hela tiden, Vi finns med dig hela vägen..

Först kände jag att en stor bit av mitt hjärta försvann, men nu känner jag att det har vuxit ut och i stället och blivit större, starkare.

.. och man står där mitt i vardagen..

Lite ovanligt och läskigt att inte ha så mycket inplanerat som man hade tänkt. En höst hemma :)) Boka till saker som man lite fint avbokat innan man blev lycklig. Nåväl, visst har jag fullt upp alltså! Man skapar liksom arbete omkring sig när man känner att det finns lite luckor, men det är så jag älskar att leva helt enkelt. Just nu är livet mig kärt.. jag har liksom lärt mig att ta vara på lyckan när den kommer. Den har knackat på emellanåt nu och det innebär ju att det vänder sakta men säkert.

Snart börjar skolan med!!!! Ann-Louise börjar i Nässjö och om jag känner henne rätt så kryper det lite i kroppen just nu.. spänning, förväntan och lite läskigt med samtidigt. Nu är hon en utav dom klokaste på jorden och kommer självklart att greja detta galant som alltid, åhh jag älskar verkligen den där underbara ungen! Alex BEHÖVER verkligen börja skolan snart för han går bananaz här hemma över att rutinerna inte är rutinerade nånstans alls!

Så ser livet ut just nu.. lungt och skönt men ändå händerna fulla! Avslutningsvis så vill jag bara säga två saker högt och ljudligt:

JAG ÄLSKAR JESPER OCH HAN ÄR MIN ALLRA BÄSTA VÄN!!! VI ÄR INTE OSAMS!!! 

Sug på den hörni!