Lycka är att lyssna på en liten prins som sjunger sig till sömns. Att pusta ut när man inser att Ann-Louise bara repade moppen när hon ramlade. Att trösta min vuxna tjej mitt i natten efter ett gräl med killen hon älskar. Att hänga hos mitt X en hel dag och hjälpas åt med saker man måste vara två för att göra. Lycka är att känna att en skilsmässa, ett varsel, en handikappad son och en cancersjuk dotter gör en starkare. En vän brukar säga att han aldrig skulle fixa det, jag svarar envist tillbaka varje gång att det skulle han visst det! Det skulle de flesta jag känner! Lycka är att inte tappa hoppet, inse att små saker ÄR stora saker, förstå allvaret men inte ge upp.. LYCKA är något man skapar med hjälp av andra som inser att alla är värda att få känna känslan som jag känner när jag är med dom jag älskar mest!

Kan inte nån bara komma och säga att jag drömmer.. En mardröm..
Väcka mig, torka min panna och säga att allt kommer att bli bra!!
Kan nån bara komma och ta bort smärtan från mina barn! Bara för en vecka..
Hur många gånger kan man fråga varför utan att bli idiotförklarad??
Om jag behöver förklara då är det som att nån äter upp mig inifrån, små, små bitar i taget.. Såna där bitar som verkligen gör ont! Varje gång man känner att det läker lite så börjar djävulen äta lite till... större bitar..
Ibland hugger det till nåt enormt i hjärtat, och det är först då man inser att man faktiskt måste bita ihop och leva. Om JAG känner såhär.. vad känner då hon?
Men jag känner livet med! Det delar jag med mig till mina änglar. Det är det enda jag kan erbjuda just nu... Livet och kärlek..

Oftast blir livet inte som man har tänkt det alls. Då är man där och försöker fixa och trixa ihop det så bra man kan, det är ett obetalt jobb man har väldigt stort ansvar över. Vissa saker kan man dock inte styra över eller påverka alls. Hälsa, känslor.. Jag har nog en tendens att tro att det löser sig bara man kämpar på och vill, och jag tror det fortfarande men ibland tappar jag tron lite med. När det gäller hälsan så VET jag att det löser sig snart.. När det gäller känslor så kommer dom alltid ifatt en och det brister lite ibland. Hur mycket orkar man ta innan man går sönder helt? En hel jävla del och lite till kan jag lova!! En dag i taget, en vecka, ett år, två år... Det som inte dödar, härdar!!

Ibland så blir jag full i skratt när jag tänker på hur snabbt saker och ting kan ändra sig, hur människor uppfattar saker olika. Jag är en analytiker tex. Jag älskar (och hatar) att analysera saker som är sagt, gjort.. men när det väl kommer till kritan så släpper jag det ändå till slut för att jag blir trött på mig själv helt enkelt. Ett vanligt sms kan betyda många saker. Det beror helt enkelt på hur jag själv betonar det i huvudet, alla tecken, hur den andra människan uttrycker sig i allmänhet, stort/litet ordförråd osv. listan kan bli grymt lång i mitt huvud. Om jag skriver: Mår du bra? Sen får svaret: Visst!!! Då kan ju det tolkas olika i mitt huvud.. på 5 olika sätt.. minst..

Jag kan säga saker på ett visst sätt som säkert kan tolkas på ett tokigt sätt. Där kommer tonfallet in.. menar jag allvar, eller skojar jag? Sen kan man ju vara bekymrad på riktigt och ta till bekymradtonen, medans någon kan tolka det som ledsentonen. Sen har man ju bittra tonen, som kan tolkas som ironisk. Glimten i ögattonen kan tolkas som avunsjuka eller rent av elakhet. 

Allt beror på VEM det är man pratar med, eller VEM man väljer att umgås med. 

Där kommer jag till frågan som jag inte kan hitta svaret på hur mycket jag än letar..

Hur kan man få oro, bekymmer eller ledsentonen till att bli rent skitsnack? 

Om jag rannsakar mig själv lite så kan jag med handen på hjärtat erkänna att jag inte alltid är så snäll, inte alltid säger vad jag tycker rätt ut för att det kan såra, överdriver ibland för att göra historien mer häftig.. jag kanske till och med hycklar ibland för att jag inte tycker det är värt att stöta mig med någon. Jag kan säga elaka saker för att jag menar det just då, det betyder inte att jag menar det efter att jag har fått tänka igenom det. Jag kan spy galla över människors beteende, men inse att jag kanske är exakt likadan.. om jag tänker efter..

Meeen... Jag vet inte en enda i mitt umgänge som inte är som jag!! Jag vet dom som är värre och dom som är bättre, men jag vet ingen som inte säger saker som dom egentligen inte menar om dom får tänka till, är "tillfälligt" elaka, tar tillbaka "elakheten" när dom fått tänka till, är ironiska, säger mer än dom egentligen inte får, överdriver en aning osv. Det BÄSTA med allt detta är helt enkelt att mina vänner kan titta sig i spegeln och rannsaka sig själva en aning. Komma på att dom är helt vanliga människor som inte ljuger för sig själva för att sätta sig själva på den oskyldiga pedistalen som inte finns. 

Det är så skönt att efter alla år så har vi alla varandra kvar, för att vi känner varandra och vet hur vi fungerar! Ingen är bättre eller sämre än nån annan. Jag har hellre det där lilla hyckleriet med glimten i ögat i 10-20 år till med er i stället för att byta ut er. 

Med handen på hjärtat så känns det rätt så skönt att lätta på hjärtat lite i bland även om det gäller just DIG! För, för att kunna fortsätta vår vänskap så måste jag få irritera mig och störa mig lite på DIG. För om jag inte gjorde det och allt bara flöt på och vi bara tyckte lika och höll med varandra hela tiden så skulle nog vår vänskap va rätt trist. 

Skitsnack är skitsnack helt enkelt! Man måste inte snacka skit för att tycka, även om man inte pratar med just personen i fråga om just den.. Man måste lätta lite på trycket för att känna att man tycker om personen i fråga lite extra när man har pratat ut med nån annan om det!

Jag är så glad över att ha mina få mångåriga vänner kvar trots att dom känner mig även från min negativa sida.. I stället för att försöka skaffa mig nya genom att baktala dom gamla. Det straffar sig i längden och som tur är så kan man se ett mönster i vissa.. 

Puss på er alla snusmummrickar *Dig=Alla som jag hänger med liksom! Ingen nämnd, ingen glömd :)

Jag vill tacka er alla som har varit med att samla in pengar till cancerfonden :) Ni är fantastiska och värda er vikt i guld!! Ingen nämnd ingen glömd.

Jag vill samtidigt passa på att tacka er som fanns med under Mimmies sjukustid både innan, under och efter. Jag har tydligen inte varit nog tacksam över det fick jag veta under julhelgen tyvärr. Jag ber om ursäkt för att jag inte har gett (??) er något för det, men jag trodde inte att jag behövde det om jag ska vara ärlig. Jag trodde i mitt stilla sinne att ett tack och en kram räckte... Jag vet dock att jag själv aldrig skulle kräva något i gengäld om det gällde min väns dotter och tog nog förgivet att alla tänkte som jag. Nåväl... för er som behöver lite "kred" för att ni har ställt upp, ring mig och säg vad ni vill ha, och till dig som begärde lite "kred" för all tid du har lagt ner på oss.. varsågod, här är den!

God Fortsättning mina vänner och TACK TACK TACK igen!!!

Skuggan ligger över GGP/STIGA fabriken.. Varselskuggan..

Stämningen på jobbet just nu är inte på topp för samtliga. Ledsna, arga, besvikna och bittra arbetskamrater kommer och går förbi en dagligen. Det är hemskt att se och jag lider med dom. Jag tryggade min framtid idag med att få vara kvar till sista juni och det känns bra! Jag älskar mitt jobb så jag kommer att finnas där så länge som möjligt och valet i dagsläget när det inte finns så mycket jobb var lätt. JA TACK!

Solen sken igår över oss. Mitt i varselskuggan så sprack det upp och blev strålande sol över Mimmie. Igår va vi på samtal på sjukhuset. Dom där samtalen HATAR jag för 9 ggr av 10 så kommer dom med negativa besked. När man då också vet sen en tid tillbaka att prickarna på levern "is back" så tror man att det inte finns några andra alternativ än att den är tillbaka. Men Icke sa Nicke :)) Dom vet inte riktigt vad det är, men dom har trippelkollat (eller mer) och det liknar små skuggor eller ärr efter blodkärlsinflammationen, så det är INGET OROANDE!!! Det är stort!

När vi satt där i väntrummet och väntade så satt det en familj där som nog inte har fått lika bra besked tyvärr... Dom va samlade allihopa och sköterskorna sprang fram till dom hela tiden och frågade hur det var med dom osv. Man kan inte annat än att tänka tillbaka drygt ett år då man satt där själv.. tom på ord..

Man får aldrig ge upp och tappa hoppet! Igår sken solen på oss och den kommer att skina länge framöver. Det kommer att bli en bra vinter och nu börjar vi ett bra 2:a år i cancerhelvetet!

Vi fuckade cancer ordentligt igår :))

Idag hände nåt otäckt, nåt som jag har väntat på men som liksom inte hänt ändå. Mimms och jag kommer till sjukhuset och hon ska ha infart, vanligtvis så går vi till kirurgen så dom får sätta nålen.. Men inte idag. Dom skickade oss till narkosen och vi börjar knalla dit. När jag kliver av på plan 12 och går mot op så känner jag att hjärtat börjar slå fort.. Jag börjar svettas och känner mig lite yr. Så får jag syn på "rummet" och är färdig att vända, springa därifrån. Kommer in i mellanrummet och står och väntar på Daniel (som satte nålen) sen säger jag till Mimmie - shit, jag håller nog på att få en panikångestattack! Hon tittar på mig och ler sådär gulligt.. Sen kommer Daniel in och det börjas stickas och grejas, som väl är så lugnar jag ner mig och återgår till att stötta Mimmie. Jag har känt att det är på g, men bromsar det varje gång. Denna gången så kom det så plötsligt så jag inte hann att tänka.. Nåväl, nu är nålen på plats efter 7 stick och hon ligger på britsen och väntar på MR. Jag sitter med huvudvärken från helvetet och längtar tills vi sitter i bilen om ett par timmar!! Fuck cancer!!

För 1 år sen vid denna tiden så satt jag i Joies soffa med Tyson i knät och grät lite... Michelle satt hos mig hela dagen i soffan och jag tror inte att vi sa så mycket och gjorde vi det så var det nog bara för att bryta tystnaden. Det skulle ta 2 och en halv timme till innan dom ringde 15.06 för att säga att allt har gått bra... Att hon fixade den mest kritiska delen i hennes sjukdom. Tänk om man visste då vad man vet nu...

Men nu är det 1 år som har gått, och det har gått fort men ändå sakta.. och nu är hon ju här hos mig än, livs levande, sprudlande, superhappy och superkär! Hon vet hur man gör för att överleva och gå vidare!!

Livet spelar oss ett spratt många gånger, skrämmer skiten ur en för att man ska veta att man lever! Vägen tillbaka är ett bevis på att man som individ har jävligt mycket att säga till om!

Förtsätt kämpa Mimmie, för det är många jobbiga år kvar innan vi får skrika HEJ.. men jag finns här hela vägen för dig hela vägen! Du är bäst!