...att vara omringad av så fantastiska människor! Det finns inte ord att beskriva hur jag känner för mina generösa medmänniskor just nu..

En "liten" idé om en insamling till cancerfonden blev verklig och responsen enorm!

Jag vill bara göra ett litet förtydligande angående denna insamling. PENGARNA GÅR OAVKORTAT TILL CANCERFONDEN. Jag vet nämligen inte om det framkommer någonstans i länken till betalning.

Mimmie har ett mål om att gå till skolan igen efter jullovet, och den dagen hon gör det så kommer vi fira ordentligt här hemma!

Mål är viktiga att ha här i livet.. Jag skrev ett blogginlägg för ca 5 veckor sedan om hur stolt jag är över mina barn och deras mål dom har satt upp till sig själva.. det var innan Mimmie blev sjuk. Nu ser målen i stort sätt likadana ut, men längst upp på listan så är det lite annorlunda för oss alla. Mimmie ska bli frisk fort!! Det andra får komma sen.

Jag skaffade mig ett nytt mål igår. 10.000 kronor i julklapp till cancerfonden!! Det är ett mål som kommer att nås, det märkte jag igår.. En fin julklapp till dig och mig och allihopa!!

Vänner på facebook (underbara sida) har delat med sig av länken, och vänners, vänner osv. Det är 47 stycken som har delat med sig av länken till cancerfonden som jag la ut på min sida, och jag känner inte ens till alla. Namnen på en del bidrag känner jag inte heller till.. Jag önskar att jag kunde krama er alla på en gång och tacka er stort för att ni ger en fin julklapp till er själva, men eftersom ni är så förståndiga allihop så vet jag att ni ändå förstår hur tacksam jag är!

Jag kommer att lägga ut en påminnelse till er varje måndag så ni inte glömmer bort detta! Jag kommer själv att lägga 50 kronor varje måndag, men just nu är 5 kronor i veckan mycket!! Följ detta och gå in och titta ibland via länken hur det går.

Just nu så är det uppe i 2400 kronor!!!!!! Tack snälla ni!!

SMSa BESEGRA 5966 ert namn till 72988

En krona = 1 hopp

Jag ger DIG en julklapp.. kan du ge MIG en julklapp?

Cancer kan drabba vem som helst. Dig, mig, ditt barn, mitt barn, din mor eller min far.

Jag hoppar över lunchen ute på stan och skänker i stället 50 kronor till cancerfonden. Jag har ett mål att kunna skänka 10.000 kronor, och jag har tänkt att med DIN hjälp så är det klart till julafton.. men jag behöver verkligen DIN hjälp, för jag är inte rik på något sätt och det är inte någon jag känner heller. Om ALLA hoppar över godispåsen 1(!!!!) gång och skänker den 50 lappen till cancerfonden i stället så kommer VI ALLA att lyckas ge varandra denna julklapp som är ovärdelig.

Jag kommer att ge 50 kronor i veckan fram till jul.. om du kan ge 5 kronor i veckan fram till jul så är det guld värt.

Jag vill fira jul ihop med min dotter.. vill DU fira jul ihop med din familj?

http://www.cancerfonden.se/sv/Stod-oss/Insamlingar/?collection=5966

.. Kommer hit snart :) Timmarna går långsamt just nu, men kramen är nära! Man uppskattar alltid sina vänner, men i svåra stunder uppskattar man dom mer. När Tessan fick veta att Mimmie var sjuk så sa hon att hon skulle komma, och några dagar senare så fick jag ett sms där hon skrev att semestern var ordnad och flygbiljetten bokad! Jag blev så glad så att jag grät.. Hon bor inte nära direkt, Norge.. låååångt upp i Norge så besöken sker allt för sällan.

Vi har verkligen upplevt ALLT ihop!! Första fyllan, första killen, första gången.. lycka, olycka, död och liv.. Vi är mer som systrar än vänner. Hennes familj är min familj och tvärt om. Henner bror är min bror med.. han har inte ringt mig för att hon har bett honom att inte ringa nu, och han har gjort som hon bad honom för att han visste att jag skulle ringa honom så småningom.. det gjorde jag igår när jag tyckte att jag var stark, men när vi pratade så brast jag ut i gråt såklart..

Jag fick ett SMS av honom i lördags kväll/natt som löd:

Tänker på er och jag kan inte ens föreställa mig oron och rädslan, men jag vet att det kommer att gå bra, jag känner det inombords. Du är en stark kvinna och jag hoppas att Mimmie har det från dig och är lika stark. Puss o kram till er alla

Jag har två familjer... och en del av den andra kommer till mig idag!!!

Idag så kom jag på mig själv med en otäck känsla.. känslan av att man "nästan" vant sig vid tanken på cancer.. Den känslan är jag inte riktigt överens med alls. Det jag menar med att vänja sig vid tanken på monstret är: Att jag kan kontrollera mina känslor när jag pratar om det, och att jag pratar om det som att det är en förkylning.. otäckt värre!!! Det är verkligen inte så att jag är mindre ledsen på något sätt, eller att jag funderar mindre på det... Absolut INTE!!! Men i början så var det som en smäll på käften, en kniv i hjärtat, en snara runt halsen.. Cancer var döden för mig, sånt som händer andra människor, inte oss..

Nu efter 3 veckor och några läkarsamtal senare så betyder cancer inte döden längre.. det betyder att man är lite sjukare än vad man ska behöva va, att man får sig en ordentlig tankeställare, att man värderar saker på ett bättre sätt, att man fortfarande inte kan bota alla cancerformer.. men man kan bota vissa!!!

Mimmies monster är botbar och det tackar jag han där uppe för. Det komer att vara jobbigt för henne, men hon kommer att bli frisk och det känns bra! Det finns aldrig några garantier men läkarna är hoppfulla och det smittar av sig på oss. Samtalet idag med doktorn va bra.. bara meningen,

- allt går enligt planerna och vi är hoppfulla.. värmer något enormt.

Mitt hopp har växt och växt mer o mer för varje vecka.

Men visst.. jag ljuger om jag säger att jag går på rosa moln och bara ler hela dagarna.. Jag gråter en skvätt lite då och då.. pratar med vänner och gråter en skvätt till. Monster är monster och det krävs fortfarande en Jonatan Lejonhjärta för att besegra det.. det går inte över av sig självt.. det kryper upp och påminner en om att det kan dyka upp när som helst, hos vem som helst, var som helst..

Men ändå så har monstret fått en ny bemärkelse för mig.

Cancer betyder INTE död!! Det betyder LIV!! För den som fått cancer och överlever får ett liv till.. som inte alls liknar det liv som dom levt tidigare.. jag kan tänka mig och jag tror att dom lever ett rikare liv, med ett hopp som vi aldrig kommer att få uppleva.

Det är vad jag tror i alla fall.. som mamma..

Som de flesta vet så har mina dagar varit ganska svåra på sista tiden.. Jag kan erkänna att dom har varit förbannat jävla jobbiga rent ut sagt! Jesper går och jobbar och barnen åker till skolan och kvar är jag... hemma själv..

Tårarna har tagit över mig och jag har varit näst intill otröstlig. En helt vanlig reaktion säger alla, men det hjälper inte mig i min situation just nu. När jag är själv hemma så gråter jag hela tiden, sen kommer någon hem och då biter jag ihop.

Jag har en "flyktig" vän som har varit med om en liknande situation som jag och jag chattade en fråga till henne häromdan..

- Hur orkade du hålla huvudet högt??

Hon tyckte inte att hon hade något bra svar på min fråga och ville återkomma.. men hon skrev att hon gick undan och skrek och grät för sig själv, det hjälpte henne för stunden.

Jag tänkte att jag gör ju faktistk det hela tiden.. gråter ut, snyftar för mig själv, tänker att livet är jävligt orättvist, skriver av mig lite för att lätta på trycket, pratar med mina närmaste..

Men det gör jag egentligen inte, för jag blir ofta avbruten av mig själv i mina snyftningar.. jag släpper inte ut allt.

Men senare samma dag så gick jag ner till tvättstugan och fick värsta psykbrytet!! Jag skrek och svor, bölade som en galning och betedde mig som en 3 åring.

Tur att jag var själv hemma vill jag lova, för annars vet i fan om min familj velat se mig i ögonen mer.

Det bästa är att det hjälpte faktiskt! Jag blev lite lättare och trycket i bröstet blev mindre.. oron och tårarna finns givetvis kvar och kommer fram lite då och då, men inte HELA tiden. Dagarna är bättre.. går fortare fram..

Igår klarade jag av att prata om det med ett par vänner UTAN att gråta! Jag grät visserligen en skvätt innan vi åkte till dom för att jag inte visste om jag skulle fixa en kväll med goda vänner utan att bryta ihop, men det GICK BRA!!!

Jag vet att jag inte kommer att vara 100 okej fören allt är över och Mimmie är bra igen, men jag känner mig lite starkare idag än vad jag gjorde i förrigår.

Ett psykbryt i veckan är sunt! Tack snälla V för ditt fina tips som du gav mig!

Det finns en tjej som känner mig allt för bra.. Hon har förmågan att känna när jag är ledsen och ringa mig i dessa stunder. Hon har lagt upp en låt på min sida som berättar precis hur jag känner mig just nu.. varje dag..

Jag älskar dig Joanna <3

http://www.youtube.com/watch?v=rz7Q5ZuE9BE

..Skulle räcka just nu..

Tänk om någon kunde ta mig till ett litet rum som var helt isolerat.

Jag skulle vilja och behöva vara helt själv i detta lilla rum i 1 timme för att ställa mig och skrika rakt ut i tomma intet, högt och länge.

Slita mitt hår en aning, spy lite..

Skrika ut mina dumma frågor och hoppas på svar..

1 timme skulle inte förändra något, men det skulle lätta på trycket att få skrika lite..

Jag undrar verkligen vad som har hänt med alla år.. Nu kommer mina stora flickor med i detta lilla inlägg vare sig dom vill eller inte.

Mimmie: 18½ och övningskör för fulla muggar. I morgon ska hon prova balklänning och frissan inför balen är bokad. (Daten är bokad med) Studenten är mer framför oss än bakom oss och hennes liv lyser av lycka och framtidsplaner. Hon gjorde sin första utlandsresa själv i våras och det vankas praktik i Lettland nu i november..Hur stor kan en liten tjej med lockigt hår bli egentligen?

Ann-Louise: Tjejen som föddes i v. 32+3. En mamma fylld med oro över hur det skulle utvecklas.. Crosstjejen, simtjejen med dyslexsi har klarat sig igenom livet med glans  trots motgångar. En bula i pannan, efter att ha sprungit rakt in i en betongvägg.. en bruten arm med aldeles för många operationer som påföljd efter det, hindrar inte en tuff tjej. Kämpar med skolan och ser till att det går BRA! För hon har redan bestämt sig att hon ska bli NÅT stort. Hon har jobbat hela sommaren för att tjäna EGNA pengar!

Jag är SÅ STOLT över dessa tjejer så det finns inte ord!

Fjutt: En helt vanlig, ovanlig liten kille som tecknade sitt första ord runt 1 års åldern. Precis som andra barn säger sitt första ord runt den åldern. Nu ska man helt plötsligt börja öva på bokstaven L. Det är den han har svårt för.. de andra bokstäverna fixar han. Hade någon sagt det till mig för ca 7 år sen så hade jag skrattat åt dom. Trott att dom sa det för att vara snälla.. Se, vad okunskap kan göra.. tur att han kom till oss och gjorde oss klokare och förståndigare. Jag kan aldrig tacka honom nog för det.

Jag är SÅ STOLT över denna vanliga, ovanliga killens små, stora framsteg!!

puss