Återbesök.. Ångesten kryper inom mig innan jag ens vet om det bara kanske är en suddig bild det handlar om. Kommer hem från Sthlm och öppnar ångestbrevet. Välkommen på återbesök! Jamen tack så jävla mycket, det vill jag ju verkligen... Not!
Hela veckan går sååå långsamt och humöret är ju inte på topp direkt men det är bara att försöka bita ihop. Spekulationerna finns faktiskt där även om man inte vill det. Nåväl, nu tar vi inte ut nåt i förskott här utan väntar tills vi är där och får veta om det är en suddig jävla bild det handlar om!
Idag var dagen D här och som väl var så skulle Ann-Louise operera sin arm i Eksjö på morgonen så "mitt" har hamnat längst bak i funderarfacket. Lämna henne i Eksjö och vidare mot Nässjö till mitt för att sedan hämta henne i Eksjö igen när hon har piggnat till. Perfekt!
Allt gick enligt planerna och väl i Nässjö så var mina tankar bara hos Ann-Louise som låg och blev opererad och att jag bara vill vara hos henne. Jag anmäler mig i receptionen och skäms när jag inser att jag på riktigt har glömt köpa rosa bandet i år.. Receptionisten hade 2 och jag hade inget..
Ni vet den där känslan man får när alla är sådär himla trevliga och vänliga? Nästan en obekväm och kuslig känsla av att inte riktigt allt stämmer.. Varför är alla så jävla trevliga?!

-jo, vi skulle behöva lite kompletterande bilder av höger bröst.
-Varför, undrar jag.
-Det kan vår läkare här svara på om en liten stund..
-okej kör på, säger jag med en halvdarrig röst.

Av med kläderna på överkroppen och fram med mina ÄLSKADE bröst! Tar bild efter bild och sitter ner lite mellan tagningarna, och smygtittar på röntgenbilderna... Då ser jag den!
Paniken stiger lite inombords och jag försöker tänka att det kanske inte är mina bröst på den bilden, det kanske bara är ett exempel på hur det inte ska se ut och att dom vill ha något att jämföra med. Den kanske rent av ska vara där faktiskt, jag är ju ingen vitprickexpert! Jag är bara blond och trög nu, och lite mindfuckad efter alla sjukhusbesök med Mimmie. Ja, så är det!
In på ultraljudsundersökning och förklarar för läkaren att jag faktiskt tror att jag såg något på röntgenbilderna. Hoppas innerligt på att han ska börja skratta åt mig och förklara hur fel jag har, men i stället så tittar han på mig och börjar lugnt förklara att dom har hittat "något" som inte ska vara där. En knöl, som eventuellt kan vara en vätskefylld cysta. Om det är vätska i den så är det BRA.. Så vi måste sticka i dig och suga ut eventuell vätska så det vi hur det ser ut. Givetvis så har ju inte jag den turen utan i stället sticker han och får endast ut massa blod och typ ingen vätska alls. När det inte kommer vätska så måste dom typ gno runt med nålen i knölen och få massa goja att skicka in och kolla upp. Inte skönt, INTE SKÖNT ALLS!

Har du några frågor undrar tortyrdoktorn?
-eh aaa... Vad är det för något? Är det cancer? Är det inte cancer? Är det vanligt, är det konstigt? Är jag larvig? Försöker ni försköna detta? Säg som det är bara!
-vi vet inget! Vi kan inte svara på några frågor förens svaren har kommit. Vi kan inte spekulera i om det är en god eller ond knöl. Det enda vi kan säga är att det inte är en enkel cysta som vi hade hoppats på. Jag kommer att ringa dig den 13 november på förmiddagen så har jag svaren du undrar över.

Vad ska man svara på det liksom? Tack, det va hyggligt.. Tack, vi hörs.. Tack tack tack! Vad ska jag tacka för? Bitterfittan inom mig vill tacka honom genom att be honom sluta ljuga och ge honom en fet smäll! Logikfia med the BIG heart tackar honom för ett ärligt, rakt svar. Visad ödmjukhet och medmänsklighet.
Nu är det en vecka kvar, det går säkert inte särskilt fort och funderingarna kring "tänk om" kommer förmodligen bara att bli värre... Eller bättre..
Jag sa till barnen idag att jag vet att den är godartad och dom undrade ju självklart hur jag kan veta det. En och samma familj kan inte ha sån otur, det finns inte på riktigt, det går inte.
När Mimmie fick cancer så rasade hela min värld och den sorgen vill jag inte att någon ska känna. Så om jag får cancer så kanske mina nära känner så, och märkligt nog är det mest just DET jag är rädd för. Cancer i sig är bortbar i många fall och jag är en envis jävel så om det skulle vara så så är jag inte rädd. Men mina barn ska inte vara rädda eller ledsna. Jag vill inte att vi ska gå igenom det här igen!
Många tänker nog att jag tar ut något i förskott och tro mig, det gör jag! Kom igen den dagen ni sitter i samma sits som jag gör idag! Så om tanken slår er.. Stoppa tillbaka den och svälj den!
Grejen är att det är inte säkert det är något, men nu fick jag ur mig de värsta av värsta tankarna och skönt som fan är det att lätta på trycket!
Tranås är en liten stad och jag vet att återbesöket, röntgen, väntan på svar osv. kommer att komma ut som en liten groda ur någons mun. Inte av elakhet, utan snarare av omtanke, oro eller ren av nyfikenhet.. För att slippa dra denna historia 4 gånger en eftermiddag på stan så kan det läsas här. Tro mig... När jag får svar, så får ni svar!
Tills dess så #fuckcancer

 

Lindah

6 november 2014 21:05

Tänker på dig massor!! Vet ju vad du går igenom och förstår dina tankar fullt ut!! Håller alla tummar! Kram på dig

 

Hanna Forsell

7 november 2014 00:50

älskade vän ❤️ du ska se att det går bra! Det vet jag å det måste det. Massa kramar ❤️❤️

 

Jennica

7 november 2014 18:46

Har varit där. O tro mig, jag känner igen dina tankar. Tyvärr för min del va det inget skrämselskott. Fick vara nere i helvetet, men fick chansen att komma upp igen. Detta var några år sedan nu och jag får fortfarande vara med, så du förstår att det faktiskt kan gå bra. Kraaam <3 <3

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Idag är det avslutning och man ser och hör lyckliga barn som längtar efter årets bästa tid. Hos oss är det inte riktigt så... Man går ifrån rutinen. Det kommer inte att läggas ut ett kort på hur överlycklig Alex är över denna dagen. Avslutningen i ky...

...jag gnäller över att min lediga dag inte blev som jag hade tänkt så ska jag gå tillbaka och läsa det här inlägget för att påminna mig själv om varför det blir så. Jag har en son, en underbar härlig spillevink som kräver tid i form av möten, samtal...

Jag vill inte skapa nån debatt på grund av detta inlägg... Eller skit samma förresten, debattera hur mycket ni vill om ni känner för det. Jag är trött... trött så förbannat på adhd. Eller rättare trött på folk som tycker att dom har rätten att skylla...

Idag sprudlade det inom mig. Vårkänslan kom! Ibland behövs inga ord.... Bara en jävla massa härliga minnen                            ...

Den här veckan började med en rejäl deppmåndag och slutade med glädjetårar I går. I helgen ska vi fira med pumpa och ståt på något sätt eller vis för efter ca 5 års kamp om Alex rättigheter så har det lite vänt. Jag har fortfarande svårt att tro att ...