Pratade med Pernilla nyss och båda två ställer frågan "vad faan hände egentligen". Förvirringen är total och undran om det finns en hake gnager i bakhuvudet. 

Pernilla tröttnade i våras och drog iväg ett brev till chefer och högt uppsatta inom handikappomsorgen.I detta brevet så beskrev hon den verklighet vi lever i, hur vi som föräldrar blir behandlade, hur barnen blir åsidosatta och att barnens behov absolut inte tillgodoses. 

En omfattande intern utredning kom igång... Bristerna var alldeles för stora för att förbises. Jag har spenderat timmar efter timmar i telefon med Anna som har skött Alex "del" i utredningen. För första gången så kände jag verkligen att någon lyssnade på vad jag hade att säga och hon ville verkligen veta ALLT som hade hänt i detalj. Bara det här att kunna ventilera till någon som ville höra va så skönt! Jag fick ta del av den färdiga utredningen av Alex del via brev, jag blev missnöjd men det visste jag redan att jag skulle bli. Anna är en utredare och går efter regler och föreskrifter, och tro mig när jag säger att jag tycker om henne ändå trots att jag inte var nöjd med den färdiga utredningen. Politikerna har alldeles för mycket att säga till om tyvärr.... 

Hans och Pernilla blev inbjudna till ett möte ang utredningen och dom i sin tur bjöd in mig att följa med. Självklart gjorde jag ju det! Förra fredagen var mötet, och med på möter var de båda utredarna samt Ulrika som är ny chef över handikappomsorgen. Vi gick ut hårt med raka puckar direkt! Tyvärr blev jag tvungen att lämna mötet tidigare för att hämta Alex på fritids, men Hans och Pernilla tog alexdelen även om inte jag var där. (Jag älskar dom) 

i onsdags så var jag hos Jenny och Ville och hälsade på och när jag kollade min mobil lite senare så hade jag två missade samtal och ett sms av Ulrika där hon undrade om vi ville ha ett nytt möte med henne då jag missade en del i fredags. Jag tänkte att Ja, det vill jag så jag ringer henne i morgon torsdag. igår så hann jag vakna, öppna ett paket, dricka kaffe och sen ringer Ulrika upp mig innan jag ens hann sjunga upp....

Vi vill att Alex ska börja på kortis igen, vi kommer att göra ALLT för att Alex och ni ska bli nöjda. Berätta vad ni vill ha, berätta vad Alex behöver, säg vad som krävs för att ni ska få tillbaka förtroendet för oss. Jag kommer att göra allt jag kan och gå vidare till andra chefer och framföra era önskemål. 

Jag sa kortfattat vad som behövs och vilka önskemål Alex/vi har, med tanken i bakhuvudet att detta har vi efterfrågat såååå många gånger och fått nej så varför skulle detta förändra något. Önskemålen och kraven står ju kvar och ser likadana ut som dom gjort i åratal så varför skulle det bli en förändring nu?! 

Dagen går och på eftermiddagen ringer Kristine som är ansvarig över kortis. 

Jag har pratat med Ulrika och fått till mig vad Alex behöver, jag fixar ALLT. Om ni och framför allt Alex vill så kommer han hamna i en aktiv grupp. det innebär att Alex skulle få gå med Alma, och andra lekande barn som pratar. Denna aktiva grupp leds av Ann (som vi och Alex känner och har stort förtroende för) och Gunilla och en tjej till, sen tar dom in ytterligare en personal om Alex börjar. Dom hittar på saker som: åker till rås, badar, bio, går ut och äter, är på många utflykter... ni skulle även få välja tider som passar Alex och er, vi löser allt. Ni ska inte behöva tänka eller oroa er över det. Vi vill bara att det ska bli bra igen.

Fundera på detta Fia och prata med Alex och Jesper så hörs vi nästa vecka. 

Vi la på och jag satte mig i soffan och bara stirrade i en kvart. 

Vadå? Är det över nu? Är just denna fighten avgjord och Alex vann? Varför, vad och hur? Hur faan gick detta till.. 

Har inte allt arbete varit förgäves, vann han verkligen?  Har alla möten, telefonsamtal, tidningsartiklar, utfrågningar, timmar av frustration över att tyda LSS lagen äntligen lönat sig? Nu då? 

Jo, nu är det en fight kvar. Att få våra politiker och nämndemän i arbetsutskottet att inse att besluten de fattar om våra barn utan att ens har träffat dom är livsavgörande. 

Men det är en annan fight och min energi har vuxit nåt enormt nu. 

Jag brukar inte be om mycket, men jag ber er verkligen att dela mitt inlägg om ni kan. Jag vill att detta kommer fram till andra föräldras som känner att dom inte orkar. 

Ge inte upp! Det tar år, men det är värt all tid och alla tårar för att äntligen få ett litet, litet erkännande av ansvariga att bristerna finns, Och att dom gör något åt det. Känslan som jag har nu är obeskrivlig!

Tack Pernilla och Hans! Jag är så STOLT över oss! 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Återbesök.. Ångesten kryper inom mig innan jag ens vet om det bara kanske är en suddig bild det handlar om. Kommer hem från Sthlm och öppnar ångestbrevet. Välkommen på återbesök! Jamen tack så jävla mycket, det vill jag ju verkligen... Not! Hela ve...

Idag är det avslutning och man ser och hör lyckliga barn som längtar efter årets bästa tid. Hos oss är det inte riktigt så... Man går ifrån rutinen. Det kommer inte att läggas ut ett kort på hur överlycklig Alex är över denna dagen. Avslutningen i ky...

...jag gnäller över att min lediga dag inte blev som jag hade tänkt så ska jag gå tillbaka och läsa det här inlägget för att påminna mig själv om varför det blir så. Jag har en son, en underbar härlig spillevink som kräver tid i form av möten, samtal...

Jag vill inte skapa nån debatt på grund av detta inlägg... Eller skit samma förresten, debattera hur mycket ni vill om ni känner för det. Jag är trött... trött så förbannat på adhd. Eller rättare trött på folk som tycker att dom har rätten att skylla...

Idag sprudlade det inom mig. Vårkänslan kom! Ibland behövs inga ord.... Bara en jävla massa härliga minnen                            ...