När det ena bekymret kliver ut genom dörren så kommer det andra och knackar på. 

Det är 2 år och 2 månader sen vi började kämpa och kolla möjligheterna till att öppna ett privat kortis i Tranås. Anledningen till att frågan kom upp var att vi valde att inte ha Alex på kortis som drivs av Tranås kommun. Anledningen till att vi inte ville att han skulle gå kvar där är helt enkelt att han blev kränkt. Kränkt på så så sätt att han blev bestraffad för att han inte gick ordentligt utan satte sig ner på promenaden.. Dom skulle gå ett gäng och fika och äta glass, Alex fick ingen glass utan fick sitta och titta på när dom andra mumsade i sig glass. Nu hör det också till att Alex 10 år med Downs syndrom inte har något konsekvenstänkande... Han förstår inte att han gör fel alltid. Hade detta varit den enda anledningen till att vi valde att inte ha Alex på kortis så hade denna lilla historien tagit slut innan vi ens visste att den fanns, men det kommer mer. Anledningen till det är att vi fick veta detta långt efter att det hade hänt. 

Här kommer en liten lista på varför vi inte vill att Alex går på kortis som drivs av Tranås kommun.

1. Alex blir bestraffad när han inte promenerar ordentligt. (Han är plattfotad och har ilägg i skorna men har ont ibland)

2. Han blir skrämd till promenader. tex. Nu går vi ordentligt annars kommer häxan och tar dig

3. En ur personalen har pratat om Alex samt oss i familjen till privatpersoner. ( tur att man känner folk och dom berättar)

4. Personalbyten och vikarier är deras motto, helst inte samma personal nångång och helst ta in vikarier som har tvingats söka dessa jobben och som inte har någon som helst pedagogisk utbildning.

5. 1-2 personal på natten till 4(!?) handikappade barn sovandes på olika våningar.

6. Han har ingen möjlighet att få gå på kortis de helgerna hans kompisar går utan får helt enkelt ta det som finns. Han har gått med 3 (underbara) barn utan tal och som inte leker.. Alex älskar att leka och prata. 

7. Vi får tilldelat "tider" som är anpassade utefter personalens behov. på loven så får Alex vara där dom dagarna "hans" personal (som alltid vill vara lediga på loven så att en vikarie får jobba i stället) arbetar och om det inte är för många övernattade barn. 

8. Kortishuset är INTE barnvänligt och framför allt inte för handikappade barn. 

9. Dom åker absolut inte iväg med barnen på utflykt eller dyligt för dom måste anstränga sig och låna en buss som kommunen bistår med Om den är ledig. Det är så jobbigt så då väljer dom hemmaplan i stället. Hemmaplan innebär en liten inhängnad trädgård med en gunga och sandlåda i samt inomhus förstås. 

10. Sist men inte minst... När jag förklarade detta för Kristin på handikappomsorgen så mörkades det. Trots att personalen själva har berättat hur läget är, vetat om att vikarierna bestraffade Alex, vittnen till att en brutit mot tystnadsplikt osv. 

Nu är det iofs en gullig dam på Tranås kommun som har dragit igång en utredning ang bl.a detta med Alex för att det även har framkommit av andra föräldrar att missnöjdheten är ett faktum. Det tog bara två år och klagomål från två föräldrar (inte bara mig) för att sätta igång en utredning där det framgår att ingen lex Sara anmälan görs för att personen som brutit mot tystnadspliktslagen fick en muntlig tillsägelse faktiskt.. Och det räcker.. Detta med glasshistorien vill ingen kännas vid då personalen har kommit fram till att konsekvenserna för dom inblandade den dagen blev för stora.. 

Nåväl, pratade med Kristin idag och eftersom vi inte vill ha Alex på kortis som drivs av kommunen så har vi ju faktiskt andra alternativ (inom kommunen) att välja på. Ledsagning, nån kör Alex till aktiviteter och sedan kör hem honom. Kontaktperson, nån pratar och umgås med Alex ca 1gång i månaden så att Alex får komma ut lite. Avlastning i hemmet, nån är hemma med Alex så att jag(!?) kan åka och handla eller gå på föräldramöte.  Man tackar.... Det är ju faktiskt nästan som att få åka en helg till kortis och leka med sina kompisar och sova över...

Faktum kvarstår ju, Alex 10 år kan inte sätta sig på cykeln och åka till en kompis och leka. Han kan inte heller ta hem en kompis och leka hela dagen. Inte kan han heller gå ut själv och leka, hitta en vän, eller söka kontakt... 

Han har inte heller den rätten (alla påstår motsatsen) som handikappad. För jag anser att om han hade haft rätten att vara barn med samma rättigheter som alla andra så hade inte hela hans 10 åriga liv varit en kamp för just HANS rättigheter. 

Pratade nyss med Mats Antonsson för att fråga hur långt dom har kommit i frågan om privatisering av koris, och med skammen i rösten så svarade han att frågan inte ens har kommit upp än utan står på tapeten i januari 2014. Så summa kardemumma är alltså att 2 år och 2 månader senare står vi alltså kvar på ruta ett.. En fight som för oss är så stor och jobbig har inte ens tagits upp än. Varför frågade jag givetvis, och svaret blev att eftersom det redan finns en kortisverksamhet som fungerar bra så har det inte funnits nån anledning. Tack sa Alex! 

Frågan är bara, hur gör jag nu? Vem vänder jag mig till? Vem tar Alex på allvar? Vem ser till att han har rätten till att vara barn? Vem tar ansvar över att ingen tar ansvar? 

Jag är så ledsen, besviken och känner mig så otillräcklig när jag inte får respons.

 

Anne-Len

15 oktober 2013 14:38

Herregud säger jag bara :(
denna kommun :/

kan du inte ringa direkt till LÄnsrrätten ? Socialstyrelsen ?

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Återbesök.. Ångesten kryper inom mig innan jag ens vet om det bara kanske är en suddig bild det handlar om. Kommer hem från Sthlm och öppnar ångestbrevet. Välkommen på återbesök! Jamen tack så jävla mycket, det vill jag ju verkligen... Not! Hela ve...

Idag är det avslutning och man ser och hör lyckliga barn som längtar efter årets bästa tid. Hos oss är det inte riktigt så... Man går ifrån rutinen. Det kommer inte att läggas ut ett kort på hur överlycklig Alex är över denna dagen. Avslutningen i ky...

...jag gnäller över att min lediga dag inte blev som jag hade tänkt så ska jag gå tillbaka och läsa det här inlägget för att påminna mig själv om varför det blir så. Jag har en son, en underbar härlig spillevink som kräver tid i form av möten, samtal...

Jag vill inte skapa nån debatt på grund av detta inlägg... Eller skit samma förresten, debattera hur mycket ni vill om ni känner för det. Jag är trött... trött så förbannat på adhd. Eller rättare trött på folk som tycker att dom har rätten att skylla...

Idag sprudlade det inom mig. Vårkänslan kom! Ibland behövs inga ord.... Bara en jävla massa härliga minnen                            ...