Jag är 9 år och älskar livet :) Jag har Down Syndrom, men jag lider inte så mycket av det.. vad jag vet. Jag vet dock om att jag är annorlunda och inte riktigt klarar av saker som andra i min ålder gör, det kan vara frustrerande ibland.

Jag har en bästis som heter Max och han har med ett handikapp. Jag ÄLSKAR att leka med Max på fritiden, men vi kan bara leka 1 gång i veckan. På onsdagar så leker livet ordentligt för då är jag med min assistent.. på onsdagar får jag leka med Max för då har jag rätt att leka med honom... 1 gång i veckan.. Enligt Tranås Kommun.

Jag älskar att gå till lekparken, vara i trädgården, sparka boll, springa och busa ute.. men jag får egentligen inte göra det för Tranås Kommun för det kostar för mycket. Jag kan inte bli av med mina föräldrar heller utan måste ha dom runt mig hela tiden.. dom ser hela tiden till att jag inte springer ut på gatan, rymmer, har sönder saker, gör illa mig på såna där vassa saker som inte jag kan låta bli. När man är inne är det likadant... dom ser till så att jag inte kan lägga handen på plattan för att kolla om den är varm, klättrar på räcket ner för trappan osv. Koll, koll, koll och jag blir aldrig av med dom.

Egentligen så har jag bara rätt att äta, duscha, gå på toa, medicineras och sova. Det är nämligen det jag behöver för att överleva. Min rätt är alltså att överleva. Det kallas dom grundläggande behoven. Övriga behov behöver man inte ha när man inte har fyllt 12 år, så det har jag ingen rätt till. Jag har alltså inte rätt att gå ut och leka, spela spel, leka med kompisar, ha fritidsaktiviteter, komminucera osv. För det behövs inte för att överleva. Jag har rätt att få hjälp med att äta, duscha, gå på toa medicineras 13,45 timmar i veckan. Resten av tiden så ska jag bara vara... sköta mig själv liksom.. Tranås Kommun har nämligen sagt att jag inte behöver vara ett barn, dom har dömt ut mig.. visat mig att det är dom som bestämmer hur jag ska vara, och vad jag får göra. Allt bara för att jag råkade få ett handikapp..

Vilken tur att mina föräldrar inte går efter Tranås Kommuns normer utan låter mig vara barn. Vilken tur att jag hamnade hos dom och inte hos henne som handlägger mitt ärende.. för hur skulle det se ut för mig då?? Jag är glad över att jag har det där lyckliga, glada som man ska ha när man är 9 år och livet leker. För vilken förälder tillåter sitt redan handikappade barn få ytterligare ett handikapp... ett socialt hadikapp?? Inte mina i alla fall!!!