Om en vecka så får vi fira, fira Mimmie på 1 års dagen.. Det ska vara större än alla födelsedagar, större än alla bröloppsdagar i världen. Men är det så? 1 års överlevnad, kamp, smärta. När jag tittar tillbaka på året så känner jag inte att det finns något att fira alls. Ska vi fira erfarenheten av att mitt hjärta nästan togs ifrån mig? Jag är kluven till tusen för jag vill fira 1 års överlevnad och att hon fick livet igen, och igen. Samtidigt så är jag livrädd för de kommande 5-6 åren... Bara tanken på alla MR får mig att se skräcken och rädslan i hennes ögon. Skräcken över att det kommer tillbaka och rädslan över att hon får börja om på ruta ett igen.

Ibörjan tog man 1 dag i taget, sen 1 vecka, 1 månad och nu är det det första året. Jag är glad... glad och lycklig över att du finns hos mig fortfarande. Jag är glad över att det gick åt rätt håll till slut. Men jag kan inte vara det minsta glad över året som gått.. Den erfarenheten hade jag hellre varit utan. Jag hade kunnat göra allt för att slippa se den man älskar lida och må dåligt så pass som mitt hjärta har gjort..

Om vi ska fira nästa söndag? JA, det är klart vi ska :) 1 år av lycka för att du är så duktig, modig och stark! Jag älskar dig mer än livet Mimmie!