Idag hände nåt otäckt, nåt som jag har väntat på men som liksom inte hänt ändå. Mimms och jag kommer till sjukhuset och hon ska ha infart, vanligtvis så går vi till kirurgen så dom får sätta nålen.. Men inte idag. Dom skickade oss till narkosen och vi börjar knalla dit. När jag kliver av på plan 12 och går mot op så känner jag att hjärtat börjar slå fort.. Jag börjar svettas och känner mig lite yr. Så får jag syn på "rummet" och är färdig att vända, springa därifrån. Kommer in i mellanrummet och står och väntar på Daniel (som satte nålen) sen säger jag till Mimmie - shit, jag håller nog på att få en panikångestattack! Hon tittar på mig och ler sådär gulligt.. Sen kommer Daniel in och det börjas stickas och grejas, som väl är så lugnar jag ner mig och återgår till att stötta Mimmie. Jag har känt att det är på g, men bromsar det varje gång. Denna gången så kom det så plötsligt så jag inte hann att tänka.. Nåväl, nu är nålen på plats efter 7 stick och hon ligger på britsen och väntar på MR. Jag sitter med huvudvärken från helvetet och längtar tills vi sitter i bilen om ett par timmar!! Fuck cancer!!

För 1 år sen vid denna tiden så satt jag i Joies soffa med Tyson i knät och grät lite... Michelle satt hos mig hela dagen i soffan och jag tror inte att vi sa så mycket och gjorde vi det så var det nog bara för att bryta tystnaden. Det skulle ta 2 och en halv timme till innan dom ringde 15.06 för att säga att allt har gått bra... Att hon fixade den mest kritiska delen i hennes sjukdom. Tänk om man visste då vad man vet nu...

Men nu är det 1 år som har gått, och det har gått fort men ändå sakta.. och nu är hon ju här hos mig än, livs levande, sprudlande, superhappy och superkär! Hon vet hur man gör för att överleva och gå vidare!!

Livet spelar oss ett spratt många gånger, skrämmer skiten ur en för att man ska veta att man lever! Vägen tillbaka är ett bevis på att man som individ har jävligt mycket att säga till om!

Förtsätt kämpa Mimmie, för det är många jobbiga år kvar innan vi får skrika HEJ.. men jag finns här hela vägen för dig hela vägen! Du är bäst!

Ensam är stark, ensam är bra..

Vad allt ändras fort ibland. Ibland när man stannar upp och tänker på vad man kunde gjort i stället, eller om man hade gjort så så hade det sett ut såhär idag.. kanske.. Tur att man kan stanna upp och sen fortsätta gå och med det inse att det inte finns något man kan göra åt att det ser ut som det gör idag.

Hur som helst så stannade jag upp ett ögonblick idag och kände saknaden av mina stördon till vänner. Smålog lite när jag tänkte tillbaka på facerejpar, fernet, flatis, småfiskar, dasslektyr, bajshumor, liggtävlingar, grillat, mysbyxor, tårar och skratt..

Men nu är vi här, och vi är aldrig vi längre trots att vi hörs. Det är väl normalt att en underbar 4 some ska splittras så småningom, men jag kan inte påstå att jag tycker om det. Vad hände liksom...

Om en vecka så får vi fira, fira Mimmie på 1 års dagen.. Det ska vara större än alla födelsedagar, större än alla bröloppsdagar i världen. Men är det så? 1 års överlevnad, kamp, smärta. När jag tittar tillbaka på året så känner jag inte att det finns något att fira alls. Ska vi fira erfarenheten av att mitt hjärta nästan togs ifrån mig? Jag är kluven till tusen för jag vill fira 1 års överlevnad och att hon fick livet igen, och igen. Samtidigt så är jag livrädd för de kommande 5-6 åren... Bara tanken på alla MR får mig att se skräcken och rädslan i hennes ögon. Skräcken över att det kommer tillbaka och rädslan över att hon får börja om på ruta ett igen.

Ibörjan tog man 1 dag i taget, sen 1 vecka, 1 månad och nu är det det första året. Jag är glad... glad och lycklig över att du finns hos mig fortfarande. Jag är glad över att det gick åt rätt håll till slut. Men jag kan inte vara det minsta glad över året som gått.. Den erfarenheten hade jag hellre varit utan. Jag hade kunnat göra allt för att slippa se den man älskar lida och må dåligt så pass som mitt hjärta har gjort..

Om vi ska fira nästa söndag? JA, det är klart vi ska :) 1 år av lycka för att du är så duktig, modig och stark! Jag älskar dig mer än livet Mimmie!