Jag vill tro att man klarar det mesta själv, men jag vet av erfarenhet att man klara det bättre om man är fler.Den där cancern har tagit över mycket av min grubbeltid och med all rätt.. Just nu ligger pappa Hasse på operation och ska ta bort en cancertumör och jag är orolig, rädd, ängslig. Det måste ju gå bra, men känslan över att det kan uppstå komlikationer finns med mig. Jag vill inte det här längre, jag tycker att det räcker nu.Jag pratade med pappa igår och frågade om han var rädd och han sa att nu har han oroat sig i två månader så nu ska det bli skönt att få det här gjort. Det får gå som det går.. Jag vet dock att han är lite rädd och ängslig för sånt hör man på någon. Men jag förstår om han inte vill säga det till mig. Jag frågade honom om han vill att jag kommer, men det vill han inte. - Vad ska du göra här när jag bara sover?? Ja, sant men jag vill kramas.. Varför händer allt på en gång??? Det finns en till tjej som har cancer. Hon fick besked samtidigt som Mimmie och då reagerade jag med att sucka och tänka på henne till och från.. nu när Mimmie är piggare så har tankarna till henne blivit fler och mer omfattande. Anledningen till det är att jag verkligen bryr mig om henne. Jag känner henne inte så bra men jag känner med hennes familj. Det är inte rättvist för hon är en sån sprudlande glad mamma o mormor o fru och jag vill att hon ska vara det länge till. Hon har mått såå dåligt över beskedet och vem faan skulle inte göra det? Jag vill bara åka till henne och ge henne en kram och säga att det finns hopp.. ge inte upp.. du är inte ensam..Men man känner sig nog ensam, liten och rädd.. och det finns ingen som kan säga eller göra något för att det ska kännas bättre.Jag funderar på att starta en insamling till cancerfonden igen. Det känns som att det är något, samtidigt som det känns som att jag skulle vilja att den fortsätter tills alla ÄR friska. Kan man sätta den på fem år tror ni? Hur mycket kan man göra på fem år? Om fem år så vill jag att Mimmie o Pappa Hasse och den där sprudlande S finns här, friska och glada. Ensam är säkert stark, men jag vet att man är starkare tillsammans.