Jag har känt mig lite ledsen och nerstämd på sista tiden utan att riktigt kunna sätta fingret på vad det är. Det är visserligen mycket nu, men samtidigt så händer det inte bara massa negativa saker i mitt liv så jag borde vara lite gladare än vad jag är.

Vi har ju haft lite sommarlov från sjukhus och diverse besök och läkarsamtal och det har varit skönt, men nu börjar det närma sig och nerverna börjar säga ifrån. Tro det eller ej, men jag har faktiskt kunnat släppa det lite under sommaren som väl är och jag tror att Mimmie har kunnat gjort det med känns det som.

Här om dan kom det dock upp igen när vi satt och åt... Mimmie frågar om saker jag inte kan svara på och jag märker att hon är bekymrad. Tror du att.. tänk om.. och ingenting kan jag svara på. Vi får se.. vi hoppas..

Det enda jag verkligen bara kan lova är att jag kommer att finnas vid hennes sida hela tiden!

Ett uttdrag från Mimmies blogginlägg som hon skrev i veckan fick mitt hjärta att gå sönder lite, men det kommer att läka igen i samma stund som jag ser hopp i hennes ögon.. Det är nära nu...

Mimmie:

jag tänker att oddsen har aldrig varit på min sida om att allting ska gå som det
ska så varför skulle det vara det nu, nu vet jag ju vilka komplikationer man kan
få och vad som man kan hända , jag tror man mår bättre som en omedveten liten
tjej som aldrig i hela sitt liv har behövt ligga på sjukhus ... nu vet jag hur
det känns och har aldrig varit såhär nervös !

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Återbesök.. Ångesten kryper inom mig innan jag ens vet om det bara kanske är en suddig bild det handlar om. Kommer hem från Sthlm och öppnar ångestbrevet. Välkommen på återbesök! Jamen tack så jävla mycket, det vill jag ju verkligen... Not! Hela ve...

Idag är det avslutning och man ser och hör lyckliga barn som längtar efter årets bästa tid. Hos oss är det inte riktigt så... Man går ifrån rutinen. Det kommer inte att läggas ut ett kort på hur överlycklig Alex är över denna dagen. Avslutningen i ky...

...jag gnäller över att min lediga dag inte blev som jag hade tänkt så ska jag gå tillbaka och läsa det här inlägget för att påminna mig själv om varför det blir så. Jag har en son, en underbar härlig spillevink som kräver tid i form av möten, samtal...

Jag vill inte skapa nån debatt på grund av detta inlägg... Eller skit samma förresten, debattera hur mycket ni vill om ni känner för det. Jag är trött... trött så förbannat på adhd. Eller rättare trött på folk som tycker att dom har rätten att skylla...

Idag sprudlade det inom mig. Vårkänslan kom! Ibland behövs inga ord.... Bara en jävla massa härliga minnen                            ...