Jag är en sån person som kan blockera mina känslor. Låt säga att något är jobbigt så kan jag lägga det i ett fack i hjärtat och återkomma till det senare. Bra kan tyckas i många fall, men pissdåligt i andra fall vill jag lova.

Jag vill verkligen öppna mig ibland men det går inte!! Om jag känner något så vill jag kunna säga det, men jag kan inte..

Just nu så känner jag så himla mycket och jag vill bara få ut det, bort, försvinn, ut me´t, få det ur världen och gå vidare. Men det säger stopp :(

Jag skulle säkert kunna skriva det här.. men med respekt för andra så kommer det inte att hända..

Jag vill kunna säga vad jag känner till dig, jag vill kunna säga att jag avskyr känslan av att du inte vet hur jag känner. Jag vill kunna säga att jag avskyr dig ibland, säga till dig att sätta någon viktigare än dig själv först.

Jag vill kunna säga till dig att jag är ledsen och mår dåligt, och att du förstår och vet varför egentligen.

Jag vill kunna säga att allt kommer bli bra, men att det inte är säkert..

Jag vill kunna säga att jag är arg och besviken för att du är elak.

Jag vill bara skrika en stund och känna att allt kommer ut samtidigt utan att göra någon arg, ledsen, glad, fundersam, misstänksam.. men så gör man inte om man har lämnat plats i hjärtat för lite sympati och kärlek för andra människor..

Detta inlägg handlar inte om EN person..

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Återbesök.. Ångesten kryper inom mig innan jag ens vet om det bara kanske är en suddig bild det handlar om. Kommer hem från Sthlm och öppnar ångestbrevet. Välkommen på återbesök! Jamen tack så jävla mycket, det vill jag ju verkligen... Not! Hela ve...

Idag är det avslutning och man ser och hör lyckliga barn som längtar efter årets bästa tid. Hos oss är det inte riktigt så... Man går ifrån rutinen. Det kommer inte att läggas ut ett kort på hur överlycklig Alex är över denna dagen. Avslutningen i ky...

...jag gnäller över att min lediga dag inte blev som jag hade tänkt så ska jag gå tillbaka och läsa det här inlägget för att påminna mig själv om varför det blir så. Jag har en son, en underbar härlig spillevink som kräver tid i form av möten, samtal...

Jag vill inte skapa nån debatt på grund av detta inlägg... Eller skit samma förresten, debattera hur mycket ni vill om ni känner för det. Jag är trött... trött så förbannat på adhd. Eller rättare trött på folk som tycker att dom har rätten att skylla...

Idag sprudlade det inom mig. Vårkänslan kom! Ibland behövs inga ord.... Bara en jävla massa härliga minnen                            ...