Skrev jag inte att sagan skulle sluta lyckligt!! Jo, igår kom samtalet som vi väntat på. Det har vänt, ingen operation i augusti!! Allt ser bra ut! Jag blev livrädd igår när jag fick sms från mimmie igår där det stod "ring mig!!". Tanken gick direkt åt nu är hon dålig hållet, och så var det precis tvärt om!! Lyckan som uppstår när lyckan knackar på och säger hej. Nu börjar jag bli lite varm... Hopp i poolen!! Puss på er alla snusmumrickar!

Jag har känt mig lite ledsen och nerstämd på sista tiden utan att riktigt kunna sätta fingret på vad det är. Det är visserligen mycket nu, men samtidigt så händer det inte bara massa negativa saker i mitt liv så jag borde vara lite gladare än vad jag är.

Vi har ju haft lite sommarlov från sjukhus och diverse besök och läkarsamtal och det har varit skönt, men nu börjar det närma sig och nerverna börjar säga ifrån. Tro det eller ej, men jag har faktiskt kunnat släppa det lite under sommaren som väl är och jag tror att Mimmie har kunnat gjort det med känns det som.

Här om dan kom det dock upp igen när vi satt och åt... Mimmie frågar om saker jag inte kan svara på och jag märker att hon är bekymrad. Tror du att.. tänk om.. och ingenting kan jag svara på. Vi får se.. vi hoppas..

Det enda jag verkligen bara kan lova är att jag kommer att finnas vid hennes sida hela tiden!

Ett uttdrag från Mimmies blogginlägg som hon skrev i veckan fick mitt hjärta att gå sönder lite, men det kommer att läka igen i samma stund som jag ser hopp i hennes ögon.. Det är nära nu...

Mimmie:

jag tänker att oddsen har aldrig varit på min sida om att allting ska gå som det
ska så varför skulle det vara det nu, nu vet jag ju vilka komplikationer man kan
få och vad som man kan hända , jag tror man mår bättre som en omedveten liten
tjej som aldrig i hela sitt liv har behövt ligga på sjukhus ... nu vet jag hur
det känns och har aldrig varit såhär nervös !

Som ska få ett lyckligt slut.

Att en knöl kan förändra så mycket. Tänk en tjej som är lyckligast i världen, framtidsplaner, toppbetyg i skolan.. sen kom en knöl och så vipps så finns inget annat än tron på livet och viljan att leva kvar. I väntan på operation så kommer hon på saker som hon har planerat in, som inte kommer att bli av för att hon kommer att ligga inne då. Praktiken i Lettland bl.a Skolarbeten som ska lämnas in, kommer hon att komma hem till jul? Oviktiga saker som i denna situation blev viktigast i världen.

Skolan ordnar så hon får åka på praktik i Lettland i februari i stället, dom gör även upp en studieplan för henne så hon inte ska behöva tänka på studier under sjukhustiden. Vi ordnar en insamlig till cancerfonden med ett mål på 10.000 kronor på två månader och självklart så får vi ihop det innan jul med hjälp av fina människor som finns i våra liv.

Efter 6 operationer och många komplikationer, tvivel på att det verkligen går åt rätt håll så vänder det äntligen. Hon får komma hem och det ska bli bra.. men det blir det inte..

Magen krånglar, det prövas mediciner hit och dit, omdoseras och byts ut, tas bort, nya mediciner. Hon blir svag, går ner i vikt, men hon försöker ändå bita ihop och leva och träffa vänner som innan.. men på bekostnad av hennes hälsa och ork. Går till skolan lite tidigare än planerat.. och blir sjuk, och få läggas in igen. Hon blir utskriven veckan innan jul och mår hyfsat bra hela tiden och fortsätter må bra. I Lettland så mår hon bra i ca 5 dagar och sen börjar helvetet. Hon blir förkyld, får ont i öronen, i lederna och det slutar med att hon blir inlagd där. Hade man vetat det man vet idag så hade man ju flygit hem henne med SOS flyg, men det visste vi inte. Väl hemma 2 veckor senare så åker blir det akuten direkt och hon läggs in.. igen.. En form reumatism som har angripit njurar, öron, lungor och blodkärl och det ser illa ut.. igen..

Efter 13 dagar så har dom lindrat sjukdomen så pass att hon får åka hem, men hon är inte pigg. Efter 1 månad börjar hon med cellgifter och kortison för att lindra reumatismen och det fungerar verkligen. Hon når sitt första mål till slut, balen. Det verkligen strålar om henne när hon går på röda mattan, hon ler och lyser av lycka! Sen är det tid för läkarbesök igen veckan innan studenten.. Det ser inte bra ut, nånting finns på levern som inte ska vara där och det finns inget bra sätt att ta reda på vad det är.. så här är vi nu. Hon tog studenten och firade den med pumpa och ståt, mål nr 2 var nått. Vi har varit hos reumatologen idag, och proverna ser BRA ut. Det är väldigt sällan vi får bra besked på sjukhuset, men detta var välbehövligt! Nu är det bara resten kvar, läkarsamtal och förberedelse för operation i mitten på augusti. Jag känner i hjärtat att denna sagan kommer att sluta lyckligt givetvis, men tyvärr så blev sagan lite längre än det var tänkt.

Men är man 1 på miljonen så förtjänar man en lång saga med ett lyckligt slut! Bara det att man vill att den kanske inte är så smärtsam.

Jag är en sån person som kan blockera mina känslor. Låt säga att något är jobbigt så kan jag lägga det i ett fack i hjärtat och återkomma till det senare. Bra kan tyckas i många fall, men pissdåligt i andra fall vill jag lova.

Jag vill verkligen öppna mig ibland men det går inte!! Om jag känner något så vill jag kunna säga det, men jag kan inte..

Just nu så känner jag så himla mycket och jag vill bara få ut det, bort, försvinn, ut me´t, få det ur världen och gå vidare. Men det säger stopp :(

Jag skulle säkert kunna skriva det här.. men med respekt för andra så kommer det inte att hända..

Jag vill kunna säga vad jag känner till dig, jag vill kunna säga att jag avskyr känslan av att du inte vet hur jag känner. Jag vill kunna säga att jag avskyr dig ibland, säga till dig att sätta någon viktigare än dig själv först.

Jag vill kunna säga till dig att jag är ledsen och mår dåligt, och att du förstår och vet varför egentligen.

Jag vill kunna säga att allt kommer bli bra, men att det inte är säkert..

Jag vill kunna säga att jag är arg och besviken för att du är elak.

Jag vill bara skrika en stund och känna att allt kommer ut samtidigt utan att göra någon arg, ledsen, glad, fundersam, misstänksam.. men så gör man inte om man har lämnat plats i hjärtat för lite sympati och kärlek för andra människor..

Detta inlägg handlar inte om EN person..

Förtroende är något man bygger upp med tiden. Man berättar inte saker för vem som helst och förväntar sig att det ska stanna där. Det kan ta år att bygga en sådan relation, och man förväntar sig att den "andra" respekterar en så mycket så att man inte sviker en.

Förtroende behöver inte bara vara en hemlis utan det kan lika gärna vara att finnas där för varandra som partner, vän, förälder, barn osv. När man sviker förtroendet så tar det minst lika lång tid att bygga upp det igen som det gjorde att få det.. börja om från början fast lite längre..

Många kanske då väljer att inte lägga den tiden på förtroendesvikaren och går vidare, medans andra kanske väljer att ge "denne" en chans till att verkligen visa att "denne" inte är förtroendesvikare egentligen.

"Ett av de viktigaste sätten att visa sin integritet, är att vara lojal mot de människor som ej är närvarande. När du försvarar dem, som ej är närvarande, bygger du upp tilltron hos dom som är närvarande. Man skall ha rena händer"

...hur dagen ser ut i morgon, eller nästa vecka, månad. Blir det lättare då? Mitt huvud just nu är en enda STOR förvirring. Det är mycket nu och det blir mer framöver. Tankarna bara rusar iväg och jag vet inte hur jag själv känner eller mår, men jag vill känna.. och jag vill må..

Om 22 dagar så är det dax för det jobbiga igen, då har vi förberedelsesamtal på US med Mimmie igen. Hur, var, när, när, när..blir hon bra, eller bättre. Operation i mitten på augusti igen och sen kommer väntan igen.. väntan på provsvar, väntan på att hon får åka hem, väntan på bakslag som kanske inte ens kommer men som man räknar med. Sen kommer årsdagen 24/9, den vi hoppades på att fira in i bermärkelse att hon hade varit frisk i ett helt år.. men som vi nu insett kanske blir väldigt fördröjt. Tänk om man bara visste hur det blir om ett halvår.

Jag pratar inte helst om det faktiskt och det är rätt så skönt att slippa om jag ska vara ärlig men.. Ibland så känner jag mig så jädrans ensam! Jag önskar att någon bara kunde krypa ner brevid mig och bara hålla om mig och genom det läsa mina tankar. Bara ligga där tyst.. och veta att den brevid vet hur jag känner, utan att behöva prata om det. Låta tystnaden prata, och bara känna förståelse.

Med risk för att låta som den största egomorsan i världen så önskar jag att jag tog mig tiden att känna efter vad JAG vill och hur jag känner, men jag väljer att vänta och låta tiden visa hur det går för den älskade ungen först.. sen ska jag ta tag i att tänka lite på mig med... men tänk om man bara visste hur allt ser ut om ett år.