Lycka är mina tre änglar. När dom ler så ler jag med dom, samma sak när dom lider.. då gråter jag inombords och lider med dom.

När man når ett mål här i livet så blir man stolt över sig själv, och när man känner livet inom sig så får man en såndär rysande härlig känsla. Den fick jag i lördags när jag såg Mimmie gå ut med röda mattan, vacker som få och sådär lycklig som man bara kan vara när man känner livet. Hon har nått ett delmål, och hon har strävat efter det länge och kämpat till tusen för att gå där med huvudet högt och känna livet.

Nu är det en liten bit kvar på vägen, men med livslust så kommer man långt. Längre än man kan ana...

Lycka!!

Häromdan så grävde nån smart typ sönder en kabel här i Tranås, vilket resulterade i att telefonerna på jobbet slogs ut. Jag som sitter i receptionen blev alltså ganska sysslolös ett par timmar och då blev Aftonbladet ett alternativt tidsfördriv.

Jag började läsa direktrapporten från rättegången mot Breivik idioten. Nu såhär i efterhand så kan jag med handen på hjärtat säga att jag ångrar det, för jag är beroende av att följa den. Inte för att det är spännande, utan för att den är fängslande på ett ruskigt, otäckt sätt. Jag fick verkligen svälja flera gånger och försöka hålla tårarna tillbaka där jag satt för det är så hemskt att höra de överlevande berätta om hur dom upplevde massakern. Dom berättar hur dom sprang för sitt liv, simmade för sitt liv, såg sina vänner bli avrättade, gömde sig, hjälpte varandra... detaljerat och lungt. En kille på 17 år tog 12 personer med sig i en båt och rodde för sitt och deras liv, och han berättade att han bad de andra att lägga sig ner för att inte bli träffade av skotten mot dom.. medans han själv inte kunde eller ville lägga sig ner, han ville bara ro därifrån. Han berättade om ångesten för dom han INTE kunde ro och hämta upp som sedan dog framför hans ögon. Avrättade av en dåre..

Med det så kom mardrömmen i natt. Jag drömde att jag var på en ö, blev jagad, sprang för livet, gömde mig, blev hittad.. och vaknade med stans största dödsångest!! Svetten rann och jag var verkligen rädd på riktigt när jag låg där i sängen.

Jag drömde allt detta på grund av det jag hade läst.. och då slog det mig att alla dessa ungdomar som upplevde detta på riktigt måste ju genomgå ett helvete rent ut sagt.

Jag önskar något så innerligt att han blir inlåst livet ut i sin ensamhet. Jag är så glad över att det inte finns dödsstraff i Norge för Breivik säger själv att han antingen ska ha dödsstraff eller så ska han friges helt. Han vill nämligen inte sitta inne hela livet då han skulle känna sig plågad av det.

Han ska sitta där själv, i en liten cell med en säng och ett handfat.. Men jag hoppas innerligt att det finns någon vänlig själ som får för sig att tortera honom plågsamt ofta.. jag önskar livet ur honom!!! Med det så menar jag inte det fysiska livet, utan det psykiska livet. Jag önskar honom allt ont!

Jag är 9 år och älskar livet :) Jag har Down Syndrom, men jag lider inte så mycket av det.. vad jag vet. Jag vet dock om att jag är annorlunda och inte riktigt klarar av saker som andra i min ålder gör, det kan vara frustrerande ibland.

Jag har en bästis som heter Max och han har med ett handikapp. Jag ÄLSKAR att leka med Max på fritiden, men vi kan bara leka 1 gång i veckan. På onsdagar så leker livet ordentligt för då är jag med min assistent.. på onsdagar får jag leka med Max för då har jag rätt att leka med honom... 1 gång i veckan.. Enligt Tranås Kommun.

Jag älskar att gå till lekparken, vara i trädgården, sparka boll, springa och busa ute.. men jag får egentligen inte göra det för Tranås Kommun för det kostar för mycket. Jag kan inte bli av med mina föräldrar heller utan måste ha dom runt mig hela tiden.. dom ser hela tiden till att jag inte springer ut på gatan, rymmer, har sönder saker, gör illa mig på såna där vassa saker som inte jag kan låta bli. När man är inne är det likadant... dom ser till så att jag inte kan lägga handen på plattan för att kolla om den är varm, klättrar på räcket ner för trappan osv. Koll, koll, koll och jag blir aldrig av med dom.

Egentligen så har jag bara rätt att äta, duscha, gå på toa, medicineras och sova. Det är nämligen det jag behöver för att överleva. Min rätt är alltså att överleva. Det kallas dom grundläggande behoven. Övriga behov behöver man inte ha när man inte har fyllt 12 år, så det har jag ingen rätt till. Jag har alltså inte rätt att gå ut och leka, spela spel, leka med kompisar, ha fritidsaktiviteter, komminucera osv. För det behövs inte för att överleva. Jag har rätt att få hjälp med att äta, duscha, gå på toa medicineras 13,45 timmar i veckan. Resten av tiden så ska jag bara vara... sköta mig själv liksom.. Tranås Kommun har nämligen sagt att jag inte behöver vara ett barn, dom har dömt ut mig.. visat mig att det är dom som bestämmer hur jag ska vara, och vad jag får göra. Allt bara för att jag råkade få ett handikapp..

Vilken tur att mina föräldrar inte går efter Tranås Kommuns normer utan låter mig vara barn. Vilken tur att jag hamnade hos dom och inte hos henne som handlägger mitt ärende.. för hur skulle det se ut för mig då?? Jag är glad över att jag har det där lyckliga, glada som man ska ha när man är 9 år och livet leker. För vilken förälder tillåter sitt redan handikappade barn få ytterligare ett handikapp... ett socialt hadikapp?? Inte mina i alla fall!!!