Den 23 september 2011 togs detta kortet:

Idag har jag en tjej som är 18 kilo lättare, en tarm fattigare, men ett liv rikare :)

Jag började fundera vad som hänt på dessa 7 månader då jag ändå tyckt att tiden gått sakta och stått väldigt stilla emellanåt.

Meeen... Jag har varit i Turkiet med Joanna, spenderat ca 20 nätter på Sjukhuset, startat en insamling till cancerfonden, lyckats med er hjälp fått ihop 10.150 kr till cancerfonden, sökt jobb, fått jobb, åkt på kryssning med Mimmie, Louise, Lina o Linda, fått nya fina kollegor och vänner, firat jul med familjen, spenderat ytterligare 16 dagar med att oroa mig för tösen som inte tyckte det räckte med cancer utan skaffade sig lite remautism med, firat påsk med familjen, planerat sommaren och hoppas på att Uffes förslag står fast så det blir Flatholmen med och utan barn, bokat en resa till St Petersburg, skrattat, gråtit, älskat, hatat..

Jag tycker att jag har lyckats vara jävligt effektiv må ja säga.. på kort tid med :))

Nu är vi här då, 2012-04-17.. och proverna ser förbannat bra ut!! Jag vågar knappt tänka på det, eller nästan inte hoppas på att det är nu det vänder. Men jag känner det verkligen den här gången. Nu HAR det äntligen vänt!

7 månader senare så ser saker o ting ganska annorlunda ut, men ändå är alltin sig likt?! Konstigt men sant.

Nu ser det ut såhär i stället:

Myspys på er alla!!

Puss o klem

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Återbesök.. Ångesten kryper inom mig innan jag ens vet om det bara kanske är en suddig bild det handlar om. Kommer hem från Sthlm och öppnar ångestbrevet. Välkommen på återbesök! Jamen tack så jävla mycket, det vill jag ju verkligen... Not! Hela ve...

Idag är det avslutning och man ser och hör lyckliga barn som längtar efter årets bästa tid. Hos oss är det inte riktigt så... Man går ifrån rutinen. Det kommer inte att läggas ut ett kort på hur överlycklig Alex är över denna dagen. Avslutningen i ky...

...jag gnäller över att min lediga dag inte blev som jag hade tänkt så ska jag gå tillbaka och läsa det här inlägget för att påminna mig själv om varför det blir så. Jag har en son, en underbar härlig spillevink som kräver tid i form av möten, samtal...

Jag vill inte skapa nån debatt på grund av detta inlägg... Eller skit samma förresten, debattera hur mycket ni vill om ni känner för det. Jag är trött... trött så förbannat på adhd. Eller rättare trött på folk som tycker att dom har rätten att skylla...

Idag sprudlade det inom mig. Vårkänslan kom! Ibland behövs inga ord.... Bara en jävla massa härliga minnen                            ...