Idag så hände det nåt märkligt, nästan komiskt på sjukhuset. Jag satt och försökte koncentrera mig på vad mr. öveläkarjävel sa och kom på mig själv med att sitta och småle.. Jag smålog bara för att jag föreställde mig saker när jag satt där och lyssnade på idioten.

Jag såg mig själv flyga på honom, ta nacksving och dunka hans huvud i väggen minst 4 gånger.. sen när han hade blivit lite trött av dunket så slängde jag ner honom på golvet, höll honom i håret hårt, dunkade huvudet lite till, typ 3 gånger.. för att avsluta det hela med en såndär slemmig loska rakt i nyllet! Sen när han säkert försökte försvara sig med det enda han har (märkliga ord) så skrek jag bara TYST!!! Sen gick jag.. och alla på avdelningen applåderade åt mig för att jag hade spöat den lilla skiten.

Såhär i efterhand, när jag tagit mitt förnuft till fånga så inser jag vilket psyko jag är.. men ännu märkligare är nog att jag faktiskt delar med mig av mina dolda psykosidor här..

Men det bjuder jag på!!

puss på er

Nu får det gärna vända lite.. ett steg tillbaka och två fram vore bättre än tvärt om.

Jag önskar jag kunde byta plats med dig för jag vill se att du mår bra, är glad och pigg. Jag skulle kunna ta ner månen för att få se dig le för att du är lycklig.

För varje centimeter som du har ont så gör det ont i meter i mig..

Jag älskar dig mitt hjärta

... så kan jag erkänna att min oro gör att jag går sönder snart!!

Jag försöker verkligen att inte tänka på det, få dagarna att gå.. men det kommer över mig hela tiden. Det är 162 daga sedan vi fick beskedet om att Mimmie har cancer och sedan dess så har jag levt med konstant oro!

Nu börjar det närma sig den första magnetröntken sen operation och jag kan inte hjälpa att jag blir helt förskräckt bara på tanken.

Man ska inte ta ut något i förskott JAG VET, men kom igen med den när era egna barn har cancer säger jag bara!!

Tanken på metastaser gör mig spyfärdig, samtidigt som jag försöker tänka på att det är SJÄLVKLART att det ser bra ut.

Faktum är ändå att magen har krånglat på henne ända sen vi kom hem.. mediciner hit, nya behandlingar dit, ny kost hit och dit.. samtidigt säger dom att hon ska försöka äta och dricka som vanlig. Man vet liksom inte riktigt vad som är rätt eller fel längre. Kan hon "festa"? JA,JA absoluuut.. Kan hon åka iväg? JA,JA absoluuut.. Kommer hon kunna gå på balen, ta studenten? JA,JA absoluuut..

Men ändå känns det inte så jävla absoluuut för en annan som inte vet! Men hon ska leva sitt liv som vanligt så länge inga komplikationer tillkommer?! Vad är en komplikation i hennes sits då?? Är det att magen inte funkar? Är det konstant illamående? Är det vetskapen om att inte kunna veta hur det ser ut om ett halvår??

Ska oron hänga kvar i dessa 5 cancerår?

Jag vill vara orolig för normala saker! Men normala saker känns "mindre viktigt" just nu tyvärr. Jag vill känna oro över skolan, betygen, festandet, oskötsamheten som ingår i tonårstillväxten.. men det är jag inte. Hon är faktiskt inte en slarvig tonårsbedrövlig skitunge som missköter sig, hon vet bättre.

Hon blev utsatt för livets elakheter alldeles för tidigt och blev tvungen att mogna åt hellskotta för fort. Hon vet vad döden är, för hon fick uppleva den en gång men hon fick även hjälp tillbaka till livet igen. Hon vet hur det känns att vara hjälplös, inte kunna äta själv, inte kunna tvätta sig själv, inte kunna gå på toa själv, inte kunna gå eller vända sig i sängen själv. Hon vet mer än vi någonsin kommer att uppleva.

Hon har fått alternativ som inte finns.. vinna eller försvinna.. Hon vann!! Varje dag i livet är en vinst!

Så kan någon förklara hur jag ska göra för att sluta oroa mig??