10.000 kronor och 154 gåvor. NI ÄR OTROLIGA, TACK FÖR ALLT!!!

Jag brukar inte tacka vid namn här på bloggen, men jag tänker göra det denna gången för det betyder så fruktansvärt mycket för mig! Många utav er har skänkt fler gånger och många har skänkt pengar anonymt, ni själva vet ju vilka ni är.

Pernilla Fingal Elm, Annika Saxelin, Bernise Friberg, Jajjan, Dolly Bellman, Gun Nilsson, Kyra, Louise Sundeborn, Sandra Palmér, Lina, Carro Norbart, Christina Lundin, Malin Fransson, Jenny Johansson, Thorbjörn Hedenberg, Mia Andersson, Helen Palmgren, Patricia, Madde Samuelsson, Zorina Precent, Linda Eliasson, Kenneth Nilsson, Anna-Carin, Rebecca Frejd, Anna Ragnarsson, Hanna Johansson, Henke Donneborg, Camilla Kall, Annelen Andreen, Klas Damne, Thomas Andreen, Emma Andersson, Ann-Louise, Sonny Eriksson, Josephine A, Emma Norberg, Maria Johansson, Magnus Boij, Emma Palm, Mimmi Samuelsson, Carola Hjelm, Hasse Elm, Emma Wiberg, Janne Lundin, Jesper Nilsson, Fam. Dahl, Jörn Forsmo, Joanna Stensson, Madelene Karlsson, Nicke Lago, Anna Salomonsson, Fredrik Larsson, Jerker Stenqvist, Thomas Stålgren, Karin Pettrsson, Wiktoria Johansson, Sofie Öhman, Lovisa Örjansdotter, Sofia Sandström, Sofie Fransson, Kerstin Öhman, Sara Pettersson, Richard Gustafsson, Michelle Krantzé, Wiktor Wahl, Frida Rosenqvist, Anna Persson, Delarm Rasooli, Malin Wiberg, Brittis Rydell, Monica Elm, Alex, Veronica Scott, Sara Ring, Louise Nilsson, Niklas Palmqvist, Monica Lundin, Fam Forsmo, Richard Öst, Dennis, Max, Mitch, Fam Sehlstedt, Kerstin Fransson, Susanne Thomasson, Lena Johansson, Issa o Emms Stensson, Brigitte Eriksson, Sandra Axelsson, Sironne Johansson, Emma Dameron, Nilgun Anagok, Ann Forsberg, Barbro Löfgren, Kikki Eriksson, Susanne Argus, Peter Bohjort.

Hade jag möjlighet att ge er alla en kram så skulle jag det, ni är värda er vikt i Guld!  

Nu ligger vi här o snicksnackar här i sal 201 på avd 103 Mimmie o jag.. Hur går snacket då?? Jo, det börjar hända grejer i samtalen.. dom börjar bli annorlunda, lite gladare, lite busigare och lite snack om våra favvoläkare och sköterskor.

16 dagar har gått och dom har gått fort känns det som eftersom det har hänt så mycket. 

Först va det operation på fredagen (11 nov)och allt gick bra, på kvällen och natten ändrades det bra till kritiskt och vi satt med henne hela tiden. På lördagen va det en läcka som orsakade allt och dom gick in genom munnen (gastrostopi) för att hitta den (det gjorde dom inte) och det såg bra ut igen. På söndagen så syresatte hon sig inte ordentligt och fick extra syrgas. Det hjälpte inte och syresättningen sjönk till farlig nivå och det blev akut läge. Vidare till IVA där Mimmie låg i 2 dagar för att sedan få en blödning igen... gastrostopi igen... IVA igen.. 

Sen stabiliserade det sig hux flux och över en natt så va hon pigg (så pigg man kan va) och efter 1 v och 3 dagar blev det flytt till avdelningen. Säg den lycka som varar.. två blödningar till, två operationer genom ljumsken och två besök till på IVA och postop.. men nu har det gått 5 dagar utan ett enda bakslag!!!! Läkarna ler när dom kommer in och har samtal med oss, bekymmerblicken är som bortblåst på dom :) Sköterskorna har börjat slänga in lite roliga skämt till oss nu, för nu kan dom göra det. Vi skrattar som attans åt en del stolpskott till sköterskor som finns här, men dom flesta är underbara. 

Nu i kväll kom en utav våra favvoläkare in och tittade till Mimmie och lös upp vår 1:a advent med meningen: Mimmie, det känns som det är tid för dig att lämna oss nu, åk hem med dig.. Jag ska bara kolla läget med de andra läkarna och se vad dom tycker, men det här går ju bra!!

Det är de bästa jag har hört på.. jag vet inte hur länge..

Så nu ligger vi här och pratar.. INTE längre om att nu är det två dagar sen du hade en blödning, nu kanske det kommer en ny..

Nu låter det: Undra vad dom säger i morgon på ronden? Undra om jag får åka hem i morgon (Mimmie), Nja... jag tror nog snarare på tisdag eller onsdag (jag).

Mimmie, undra hur vi ska få med oss alla grejer hem? Vi får planera packningen och springa fler gånger. Nu är det planering för hemfärd som gäller och det är många dagar sen vi grät över allt som varit.. Men jag tror nog att vi snart kommer gråta för att vi får åka hem, av lycka!! 

Sov sött era pysslingar och hoppas ni har haft en lika härlig 1 advent som vi har haft <3

igår så kom Lina på förmiddagen och vi "tvingade" ner Mimmie till lekterapin. Jag tjatade redan dagen innan men hon vägrade gå ner och leka.. hon ville inte ens titta.. När vi väl var där så hittade vi "Tonårsrummet", och till vår stora lycka så fanns det TV-spel där!! Nu vill Mimmie dit hela tiden och det är ju underbart, för det innebär att hon MÅSTE gå upp, klä sig, gå till hissen, gå till BOND för att spela och sen måste hon gå tillbaka med!! GO GIRL!! 

Igår åkte jag HEM i några timmar! Busade lite med fjutt, duschade och rakade benen (lyx numera), satt i min soffa och pratade med Jesper, nattade fjutt och packade ner nya kläder att ta med hit till mitt andra hem.. sen tillbaka till Mimms, men med lite nya krafter efter att ha fått lite kärlek på hemmaplan. Min älskade far kom och va med Mimmie medans jag va hemma och sen kom Joanna och Michelle och bytte av honom tills jag kom tillbaka. Vissa saker är ovärderliga måste jag verkligen säga.. Jag menar att det är så lite (för andra) som gör så mycket för mig. Det "lilla" mina vänner o min familj gör för oss just nu, är det som gör att vi orkar... Jag kan erkänna att det ALDRIG hade gått annars.

puss på er

Hmm... Varje gång jag säger att det är bra så kommer nåt tillbaka..

Nu idag är det 5:e gången som jag har pussat Mimmie god natt på operationsbordet på 12 dagar. Vi är alltså inne på dag 12 och det börjar kännas tungt :( 5 operationer!!!!! Ett blodkärl som inte vill ge med sig helt enkelt. Det läcker lite då och då och visar att det inte är Mimmie som får bestämma läkningstiden själv. Men hon är stark och vid gott mod, pigg och glad kexchoklad. Idag busade vi och skrattade innan hon skulle opereras, hon trodde hon skulle kunna hålla sig vaken i typ 10 sekunder (hon klarade bara 4). Det är mycket skratt, men lite inslag av gråt och hemlängtan finns med emellanåt.

Jag längtar verkligen hem... Jag längtar efter Ann-Louises kramar, dusterna med fjutt, goset med min älskade make.. Jag längtar HEM!! Mimmie längtar efter sin säng.. efter sina kuddar, kompisar, skolan osv. Hon har verkligen hemlängtan.

Nåväl.. vad är en bal på slottet när man ändå har varandra?! 

Glöm inte att det är jul snart.. glöm inte att ge ett bidrag till cancerfonden mina vänner. Jag lovar att det är värt pengarna!!! 

http://www.cancerfonden.se/sv/Stod-oss/Insamlingar/?collection=5966

Nu är man i det där jobbiga läget där man liksom har fastnat i sjukhusbloggandet..  Allt jag skriver just nu handlar om sjukhusvistelsen, men det är ju min blogg så jag bestämmer själv vad jag vill skriva om!

Det är inte ett gott tecken när man börjar hälsa på de flesta som springer i sjukhuskorridorerna. Narkosläkare, sköterskor, kirurger och läkare. Hej, hej, hej hej!!! BLÄÄÄÄ!

Det är inte heller ett gott tecken när man börjar bli van att säga: Sov sött gumman, älskar dig massor.. vid operationsbordet..

Man säger: Jag hittar ut själv och jag vet vart jag ska kasta engångsrocken.

Dom säger: Mimmie kommer ligga på Postop efter op, det ligger...

Man säger: Jag hittar dit..

Dom säger: Nummret in dit är blablabla..

Man säger: Jag kan numret.. (utantill).

Man=Jag

Behöver jag nämna att jag är trött på sjukhus? Behöver jag nämna att jag tycker väldigt synd om min lilla flicka?

Hon fick en ovanlig cancer, en på miljonen. Hon fick komplikationer och när man frågar hur vanligt det är med dessa komplikationer så svarar dom.. mycket, mycket ovanligt. Jo, jag visste att Mimme är unik, men han där uppe kan väl sluta spä på så jävla mycket och låta henne va nu ett tag. Låt henne läka lite så att hon kan ta LITE motgångar lite SENARE i livet. Dela upp det lite liksom...

Det bär mig emot att skriva att det är bra just nu, för varje gång jag har sagt det så har hon tagit ett steg fram så får hon backa två steg nästan direkt. MEN NU ÄR DET BRA (för tillfället)

Snälla du där uppe. Om du nu finns så kan du väl förfan låta henne va ett tag nu! Låt oss förstå att det verkligen går åt rätt håll. Låt Mimmie vara för annars ska jag spöa skiten ur dig när jag kommer upp! Jag menar det verkligen!!

Om du nu finns så borde du bli riktigt rädd, för vi är några stycken som tycker att du är jävligt orättvis. Det kan hända att vi går ihop oss och väljer någon annan med ett HELT hjärta att bestämma över andra människor. Vi kanske rentav bojkottar dig totalt om du inte visar att du kan va lite hygglig mot en tösabit som har visat för dig att hon ÄR modig, stark, tålig, orädd men rädd.. vad mer behövs liksom?

AMEN 

I dag tänker jag samla lite nya krafter genom att sova hemma en natt :) Sen i torsdags så har jag sovit i snitt 3-4 timmar per natt så jag behöver verkligen sömnen!! Om det är synd om mig? JA det är det faktiskt!! Egot i mig tycker synd om mig, och mamman i mig tycker synd om Mimms. Alla säger åt mig att göra si och så.. glöm inte att äta, du måste sova, tänk på dig själv med, du måste orka.. rätt jobbigt med allt tjat när man bara tänker på att tösabiten ska bli frisk. Nu dock så är hon pigg nog att klara sig utan mig ett dygn :) Henner pappa ska visserligen sova hos henne i natt så hon kan köra lite med honom med och jag känner efter 6 dygn att jag verkligen MÅSTE få sova.

Som tur är så har jag ju en egen "mamma" i Linkan. Hon pysslar om mig, fixar smörgåsar till mig, ringer och kollar till mig mest hela tiden faktiskt. Hade jag inte haft henne så hade nog det här aldrig funkat så jag är henne evigt tacksam!!

Som ni alla förstår så har Mimms inte haft det så lätt på sjukhuset.. komplikationer som inte fanns med i deras beräkningar uppstod och skrämde skiten ur oss. Jag hoppas ALDRIG att någon kommer att få uppleva det vi har gjort och jag kan med handen på hjärtat säga att det är absolut det hemskaste jag någonsin varit med om. Om jag kände mig maktlös innan operationen så va det ingenting mot detta. Jag kommer säkert att skriva lite mer om det någon annan dag, men nu varken orkar eller vill jag det.

Jag glädjs numera av småsaker som händer just nu.. MAMMA, klia mig på rtggen, borsta mitt hår, ger du mig datorn, hämtar du en tidning, ge mig lite vatten, mata mig osv. Det är ren lycka, och jag gör det mer än gärna 1000 gånger om dagen. Jag kan även se att hennes normala (tjuriga) sidor börjar komma tillbaka :) Det är för mig ett sundhetstecken och jag går omkring och småler när hon "muttrar" över saker. Jag älskar att det börjar bli som vanligt!

Just nu så har jag lagt tumörproverna åt sidan och tar provsvaren när dom kommer. NU KAN DET BARA BLI BÄTTRE!!

Jag är lycklig och jag älskar livet mina vänner!!

Att pendla mellan hopp och förtvivlan är nog det värsta som kan hända en tror jag. Tankarna snurrar, sömnbristen är ett faktum och nerverna spelar en ett spratt 1 gång i minuten. Man tror att man är förberedd på alla komplikationer som kan bli... men NEJ!!! Man kan aldrig vara förberedd på det.

Varje morgon jag ska gå till IVA för att sitta hos Mimmie så har jag varit livrädd.. livrädd för att dom ska säga att det inte är bra, så har det varit hitills. När man tror att det är på rätt väg så går det år pipsvängen igen.. Nej, natten har varit tuff igen.. idag tar vi nya tag.. ditten, datten...

Men idag när jag kom in på IVA så trodde jag tamefan att jag hade klivit in i fel sal!! Det satt någon på sängkanten?! Hej mamma <3

Ni kan ju inte ens föreställa er hur det känns i hjärtat när man ser med egna ögon att det verkligen är min Mimmie som sitter upp SJÄLV!!!

Nu går det verkligen åt rätt håll, och det ska vara så nu!!! Vi har lovat varandra det nu! Inga mer skrämseltaktiker nu har jag sagt åt henne.. Jag har FATTAT att hon kan skrämmas nu, så hon lovade att sluta med det!

Tack för alla fina medelanden, tack för allt mina vänner!!!

Ibland kan jag känna att jag är så glad över att jag inte lever "kärnfamiljelivet". Man löser det säkert jättebra då med, men vi löser detta bäst jag och exet. Han har eget företag och mycket jobb, jag är hemma.. Han har fler barn hemma och så även jag. Faktum är att man inte kan klona sig i dagens samhälle hur gärna man vill, och då får man dela upp ansvaret föräldrar emellan. Vi är BRA på det! Nu har vi haft lila pratet med Mimmie båda två.. vem som ska va där, vilka dagar, båda eller en i taget osv. Vi kom fram till att båda behöver ju inte hänga där samtidigt, check! Jag sover över tor-lör, exet lör-sön.. sen åker han o jobbar och då stannar jag till ons och sen tar han över när han kommer hem. Sen får vi se hur länge hon får va kvar och tar vi det igen! Så SKÖNT när man är överens och det flyter på bra..

Vi hade inte kunnat lösa detta på ett bättre sätt för alla, och ännu en gång har jag fått vatten på min kvarn att kärnfamiljen inte alltid är det bästa :))

Vi delar upp det, vi gör det bra och sen får vi hoppas att puppan får komma hem fort, fortare, fortast!!!