.. Kommer hit snart :) Timmarna går långsamt just nu, men kramen är nära! Man uppskattar alltid sina vänner, men i svåra stunder uppskattar man dom mer. När Tessan fick veta att Mimmie var sjuk så sa hon att hon skulle komma, och några dagar senare så fick jag ett sms där hon skrev att semestern var ordnad och flygbiljetten bokad! Jag blev så glad så att jag grät.. Hon bor inte nära direkt, Norge.. låååångt upp i Norge så besöken sker allt för sällan.

Vi har verkligen upplevt ALLT ihop!! Första fyllan, första killen, första gången.. lycka, olycka, död och liv.. Vi är mer som systrar än vänner. Hennes familj är min familj och tvärt om. Henner bror är min bror med.. han har inte ringt mig för att hon har bett honom att inte ringa nu, och han har gjort som hon bad honom för att han visste att jag skulle ringa honom så småningom.. det gjorde jag igår när jag tyckte att jag var stark, men när vi pratade så brast jag ut i gråt såklart..

Jag fick ett SMS av honom i lördags kväll/natt som löd:

Tänker på er och jag kan inte ens föreställa mig oron och rädslan, men jag vet att det kommer att gå bra, jag känner det inombords. Du är en stark kvinna och jag hoppas att Mimmie har det från dig och är lika stark. Puss o kram till er alla

Jag har två familjer... och en del av den andra kommer till mig idag!!!

Idag så kom jag på mig själv med en otäck känsla.. känslan av att man "nästan" vant sig vid tanken på cancer.. Den känslan är jag inte riktigt överens med alls. Det jag menar med att vänja sig vid tanken på monstret är: Att jag kan kontrollera mina känslor när jag pratar om det, och att jag pratar om det som att det är en förkylning.. otäckt värre!!! Det är verkligen inte så att jag är mindre ledsen på något sätt, eller att jag funderar mindre på det... Absolut INTE!!! Men i början så var det som en smäll på käften, en kniv i hjärtat, en snara runt halsen.. Cancer var döden för mig, sånt som händer andra människor, inte oss..

Nu efter 3 veckor och några läkarsamtal senare så betyder cancer inte döden längre.. det betyder att man är lite sjukare än vad man ska behöva va, att man får sig en ordentlig tankeställare, att man värderar saker på ett bättre sätt, att man fortfarande inte kan bota alla cancerformer.. men man kan bota vissa!!!

Mimmies monster är botbar och det tackar jag han där uppe för. Det komer att vara jobbigt för henne, men hon kommer att bli frisk och det känns bra! Det finns aldrig några garantier men läkarna är hoppfulla och det smittar av sig på oss. Samtalet idag med doktorn va bra.. bara meningen,

- allt går enligt planerna och vi är hoppfulla.. värmer något enormt.

Mitt hopp har växt och växt mer o mer för varje vecka.

Men visst.. jag ljuger om jag säger att jag går på rosa moln och bara ler hela dagarna.. Jag gråter en skvätt lite då och då.. pratar med vänner och gråter en skvätt till. Monster är monster och det krävs fortfarande en Jonatan Lejonhjärta för att besegra det.. det går inte över av sig självt.. det kryper upp och påminner en om att det kan dyka upp när som helst, hos vem som helst, var som helst..

Men ändå så har monstret fått en ny bemärkelse för mig.

Cancer betyder INTE död!! Det betyder LIV!! För den som fått cancer och överlever får ett liv till.. som inte alls liknar det liv som dom levt tidigare.. jag kan tänka mig och jag tror att dom lever ett rikare liv, med ett hopp som vi aldrig kommer att få uppleva.

Det är vad jag tror i alla fall.. som mamma..

Som de flesta vet så har mina dagar varit ganska svåra på sista tiden.. Jag kan erkänna att dom har varit förbannat jävla jobbiga rent ut sagt! Jesper går och jobbar och barnen åker till skolan och kvar är jag... hemma själv..

Tårarna har tagit över mig och jag har varit näst intill otröstlig. En helt vanlig reaktion säger alla, men det hjälper inte mig i min situation just nu. När jag är själv hemma så gråter jag hela tiden, sen kommer någon hem och då biter jag ihop.

Jag har en "flyktig" vän som har varit med om en liknande situation som jag och jag chattade en fråga till henne häromdan..

- Hur orkade du hålla huvudet högt??

Hon tyckte inte att hon hade något bra svar på min fråga och ville återkomma.. men hon skrev att hon gick undan och skrek och grät för sig själv, det hjälpte henne för stunden.

Jag tänkte att jag gör ju faktistk det hela tiden.. gråter ut, snyftar för mig själv, tänker att livet är jävligt orättvist, skriver av mig lite för att lätta på trycket, pratar med mina närmaste..

Men det gör jag egentligen inte, för jag blir ofta avbruten av mig själv i mina snyftningar.. jag släpper inte ut allt.

Men senare samma dag så gick jag ner till tvättstugan och fick värsta psykbrytet!! Jag skrek och svor, bölade som en galning och betedde mig som en 3 åring.

Tur att jag var själv hemma vill jag lova, för annars vet i fan om min familj velat se mig i ögonen mer.

Det bästa är att det hjälpte faktiskt! Jag blev lite lättare och trycket i bröstet blev mindre.. oron och tårarna finns givetvis kvar och kommer fram lite då och då, men inte HELA tiden. Dagarna är bättre.. går fortare fram..

Igår klarade jag av att prata om det med ett par vänner UTAN att gråta! Jag grät visserligen en skvätt innan vi åkte till dom för att jag inte visste om jag skulle fixa en kväll med goda vänner utan att bryta ihop, men det GICK BRA!!!

Jag vet att jag inte kommer att vara 100 okej fören allt är över och Mimmie är bra igen, men jag känner mig lite starkare idag än vad jag gjorde i förrigår.

Ett psykbryt i veckan är sunt! Tack snälla V för ditt fina tips som du gav mig!

Det finns en tjej som känner mig allt för bra.. Hon har förmågan att känna när jag är ledsen och ringa mig i dessa stunder. Hon har lagt upp en låt på min sida som berättar precis hur jag känner mig just nu.. varje dag..

Jag älskar dig Joanna <3

http://www.youtube.com/watch?v=rz7Q5ZuE9BE

I morse började klockan ringa vid 05.30 Det är inte så farligt om man sover ordentligt om nätterna, men igår var stora grubblarnatten.. Vilka frågor ska vi ställa till kirurgen.. VILL vi verkligen höra svaret OM vi frågar si eller så.. Kommer jag kunna hålla mig för lipen.. Hur kommer Mimmie att reagera på samtalet.. Är det ett bra samtal, eller dåligt..

Nu har vi haft samtalet med kirurgen och det var ett BRA samtal! Nyttigt för oss alla tre (mamma,pappa,mimmie).

Det är till 95% INTE Bukspottskötelcancer och det är BRA besked! En lättnad att höra, för man har ju ändå insett att den cancerformen INTE alls är smidig att få.

Det är till 95% en annan ovanlig form av cancer (1 på miljonen/år) som heter ett långt latinskt namn som jag inte tänker nämna här. Dels för att jag inte kan stava det utan min stödlapp som ligger i hallen och jag orkar inte resa mig just nu.. dels för att jag själv är en Googlare och vet att det man googlar på inte alltid stämmer överens med verkligheten och jag fattar att jag säkert har en del läsare här som gillar google med.. Jag besparar er det faktiskt.

Efter operation så kommer puppan att vara frisk :)) Ingen strålning, inga cellgifter (BRA) Om det är det dom tror att det är.. endast en lång väg tillbaka att läka ordentligt inuti. Det är verkligen inte bara "endast" som jag skriver för hon kommer att vara dålig länge, länge.. men hon kommer att bli pigg, piggare, piggast snabbt har vi bestämt!

Operationen kommer att bli tuff.. Dom kommer att ta bort lite här o där på diverse organ, men dom kommer även att lappa o laga henne så hon kommer att fungera så normalt som möjligt efteråt.

Dom kommer göra ALLT för att hon inte ska ha ont efter operationen. Dom har ju resurserna till det genom medicin och genom ryggbedövning. Kirurgen gjorde klart för oss att Mimmie inte ska behöva ha ont efteråt!

Att höra detta gör en mamma som mig mycket, mycket lugnare!!

Han ritade upp en beskrivning på "dagisnivå" på hur det ser ut o vad dom kommer att göra osv. Men vi fattade faktiskt eftersom han gick ner på vår nivå gällande "läkarspråket", och det känns så skönt att ha fått svar på de svåra frågorna man burit inom sig.. Han svarade på allt han kunde svara på, och han svarade ärligt!! Det betyder mycket för oss att han är ärlig med risker och efterbehandlingar osv. SKÖNT SKÖNT!!

Nu är det bara att vänta på dagen D.. Det kommer nog va den värsta, bästa, hemskaste, lyckligaste dagen i mitt liv... men monstret SKA bort och Mimms SKA bli frisk snart.. Det har vi klubbat på!!

I morse så åkte jag till Jenny o Bobo och tog en morgonfrulle. Dom där små daterna vi brukar ha på morgonkvisten brukar handla om prat om veckan, helgen, Bobo, männen i våra liv osv. men idag stod ju givetvis Mimmie i centrum. Många tårar, frågor utan svar.. Det känns så skönt att lämna hemmet en stund och bara va.. Det bästa är att inte behöva hålla inne med känslorna eller tårarna.

Mina vänner är verkligen guld värda i vår jobbiga stund vi har just nu. Man behöver egentligen inte säga så mycket. Det räcker med tystnaden faktiskt, för man vet ändå att omtanken finns. Det finns inte ord just nu.. Men omtanken NI har visat värmer hjärtat. NI vet också vilka ni är och jag vet att jag inte behöver säga detta, men.. TACK!!

Mimmies vänner är också helt underbara och NI vet också vilka ni är!! Ann-Louise kommer nog att vara Mimmies största stöd i det här, hon är en sån underbar och omtänksam syster. Jag hoppas bara att hon vet att vi finns här för henne med. Det är inte lätt att vara syster i det här heller... men det vet hon att vi vet..

Det finns en sida som heter www.ungcancer.se som jag har varit inne och läst mycket på dom senaste dagarna. Det bästa är att dom skriver och förklarar på Svenska och inte det där Latinhelvetet som alla läkare använder. Gå in och läs!

Jag vill även säga till er att jag kommer att höra av mig så småningom.. tack för alla fina sms och samtal, men.. just nu orkar jag inte svara på alla samtal eller sms, men jag blir glad över att få dom! Tro inget annat! Ni alla får lite kärlek av mig här <3

Innan ni läser detta så vill jag bara säga att Mimmie har läst det här innan er, och i "Mimmie kategorien" kommer jag aldrig att lägga ut något utan att hon har läst det först.

Just nu så finns det en liten, liten tjej som egentligen är den modigaste, starkaste tjejen jag någonsin mött. Det bästa är att hon är min.. Jag säger inte så bara för att hon råkar vara min, för hade hon inte varit min så hade jag tyckt det ändå. Visst har det varit många tårar och det kommer det vara en lång tid framöver, men bakom tårarna så finns det styrka, hopp, mod, framtidsplaner och massa kärlek.

Man ska känna livet inom sig.. det ska kännas i form av just mod, styrka, hopp, framtidsplaner och kärlek. Ibland så sviker livet en.. och då behöver man hitta styrka och mod för att känna livet inom sig.

Jag får det genom dig min ängel.. Du är min hjältinna..

Det finns ett monster..

Monstret har tagit plats i dig. Det har smygit sig på, för att komma och skrämma oss ordentligt.. Det kan det ju försöka med.. Monstret skrämmer oss verkligen, men en hjältinna som du kommer att besegra detta monstret lätt!!!

Vi vet att det kommer att ta lång tid att skrämma iväg det här monstret, men tiden har ingen betydelse i det här, för det kommer att bli bra.. När det är över så börjar vi om från början och tar nya tag.. friska tag! Vägen är lång och krokig, men jag lovar att bråka med Gud ordentligt för att se till att den blir lite mindre krokig.

Jag önskar så att monstret hade kommit och knackat på MIN dörr i stället.. Jag skulle kunna offra allt för att det skulle vara jag i stället.. ta din plats dessa månader och bespara dig smärtan.

Men jag lovar dig min ängel.. jag känner smärtan med dig. Men jag känner också hoppet..

Du ler, skrattar, planerna inför skola fortsätter, körkortet är nära, kärleken lyser om dig, hoppet finns med dig i ditt tänkande hela tiden, Vi finns med dig hela vägen..

Först kände jag att en stor bit av mitt hjärta försvann, men nu känner jag att det har vuxit ut och i stället och blivit större, starkare. 

Min hjältinna.. du ger mig hopp och lycka!