Om en vecka är det dags för Mimmies operation.. Det är 39 dagar sen vi fick veta att Mimmie har cancer. Det låter inte så längesen, men jag lovar att dessa 39 dagar har kännts som 39 veckor. 39 dagar (veckor) som jag har kännt oro, varit rädd som aldrig förr och inte velat gå utanför dörren. Att möta en människa ute på stan som spontant frågar: hur är det? Har varit min mardröm.. vad ska man svara på det liksom.. Några dagar har jag tänkt att ta tag i det och inte sjåpa mig, och det har funkat en dag.. eller två i rad ibland.. men det kommer alltid tillbaka. Jag VILL verkligen träffa folk!! Jag VILL verkligen ut på stan!! Men jag VILL inte att någon ska fråga mig hur det går med allt..

Jag vet att dom gör det av omtanke och för att dom bryr sig, men jag vill välja själv vem jag vill prata med. Hur svår är jag då kan man fråga sig. SKITJÄVLA SVÅR är jag faktiskt. Med all rätt dessutom!!

I dag har jag tänkt (igen) att ta mig ur denna hemmabubblan igen, men så sprack den.. igen...

Tur att man är hundvakt så att man åtminstonde kommer ut på promenader 4 ggr om dan. Hunden är verkligen människans bästa vän. Lyssnar, gosar och tar med en på promenader. Det är guld värt!

I lördags kännde jag lite för att gå ut och ta en öl och bara tjata sönder någon, men sen fick jag helt plötsligt så dåligt samvete för att jag ville det.. Konstigt det är! Man vill, man velar, man vill igen, man blir hemma...

Ja, det är klart.. hade jag sagt till någon att jag ville gå ut och ta en öl så hade jag nog med all säkerhet fått med mig någon vänlig själ. Men säger man inget till någon så kan ingen veta vad man vill ju.. Det är en utav min "skitjävla svåra" attityd.

Jag vill att något roligt ska hända så man har något roligt att se fram mot som tar bort lite av oron i magen.. men jag är ju inte så normal har jag kommit fram till. Det bästa är nog att va hemma, softa och vänta in dagen D.

I morgon blir det i alla fall Linköpings universitetssjukhus hela dagen. Då blir det samtal med kirurger, läkare, sköterskor, dietister osv. en heldag i linkan gör nog att den dagen går fort i alla fall. Sen är det bara en vecka kvar.. Äntligen ska monstret ut!!!Äntligen ska min älskade unge bli frisk fort fortare fortast!! Det kommer att bli den bästa dagen någonsin.. den dagen dom kommer och säger till oss att: Nu är du frisk.. längtar så.. 

http://www.cancerfonden.se/sv/Stod-oss/Insamlingar/?collection=5966