..Skulle räcka just nu..

Tänk om någon kunde ta mig till ett litet rum som var helt isolerat.

Jag skulle vilja och behöva vara helt själv i detta lilla rum i 1 timme för att ställa mig och skrika rakt ut i tomma intet, högt och länge.

Slita mitt hår en aning, spy lite..

Skrika ut mina dumma frågor och hoppas på svar..

1 timme skulle inte förändra något, men det skulle lätta på trycket att få skrika lite..

Jag undrar verkligen vad som har hänt med alla år.. Nu kommer mina stora flickor med i detta lilla inlägg vare sig dom vill eller inte.

Mimmie: 18½ och övningskör för fulla muggar. I morgon ska hon prova balklänning och frissan inför balen är bokad. (Daten är bokad med) Studenten är mer framför oss än bakom oss och hennes liv lyser av lycka och framtidsplaner. Hon gjorde sin första utlandsresa själv i våras och det vankas praktik i Lettland nu i november..Hur stor kan en liten tjej med lockigt hår bli egentligen?

Ann-Louise: Tjejen som föddes i v. 32+3. En mamma fylld med oro över hur det skulle utvecklas.. Crosstjejen, simtjejen med dyslexsi har klarat sig igenom livet med glans  trots motgångar. En bula i pannan, efter att ha sprungit rakt in i en betongvägg.. en bruten arm med aldeles för många operationer som påföljd efter det, hindrar inte en tuff tjej. Kämpar med skolan och ser till att det går BRA! För hon har redan bestämt sig att hon ska bli NÅT stort. Hon har jobbat hela sommaren för att tjäna EGNA pengar!

Jag är SÅ STOLT över dessa tjejer så det finns inte ord!

Fjutt: En helt vanlig, ovanlig liten kille som tecknade sitt första ord runt 1 års åldern. Precis som andra barn säger sitt första ord runt den åldern. Nu ska man helt plötsligt börja öva på bokstaven L. Det är den han har svårt för.. de andra bokstäverna fixar han. Hade någon sagt det till mig för ca 7 år sen så hade jag skrattat åt dom. Trott att dom sa det för att vara snälla.. Se, vad okunskap kan göra.. tur att han kom till oss och gjorde oss klokare och förståndigare. Jag kan aldrig tacka honom nog för det.

Jag är SÅ STOLT över denna vanliga, ovanliga killens små, stora framsteg!!

puss

Enligt Fjutt så är det han som bestämmer.. Enligt Jesper så är det han som betämmer (tillsammans med mig), men grejen är att Fjutt bestämmer över Jesper,  men inte över mig. Därför så har Fjutt slutat fråga mig om saker där han vet att han kanske får ett nej, han går i stället förbi mig och frågar pappa i stället. Även om jag står precis brevid pappa och säger nej lilla vän.. så tittar han inte på mig, lyssnar inte.

Jag tar inte så hårt på detta faktiskt utan tycker att Jesper kan lösa detta själv. Det är ju inte direkt så att vi inte har pratat om den här situationen här hemma, J vet vad jag står och han vet vad som är ok och inte ok. Vi uppfostrar olika jag o J och det är inte konstigt att lillkillen blir förvirrad.. Jag försöker givetvis få J att göra som jag, utan att han ska tro att jag medvetet påverkar honom... INTE FÖR ATT HANS SÄTT ÄR DÅLIGT RAKT IGENOM! Men jag tror mer på tydlighet och konsekvenser..

I fredags så åkte maken ut på sjön efter jobbet och jag och fjutt blev själva över natten, hur mysigt som helst. Han var en ängel (småutbrott) och inget tjafs när det var sängdax.. natti natti.. Vaknade på lördagen med ett leende och var på strålande humör.. sen kom pappa hem... och det bara tvärvände!! VARFÖR??? Sen vände det visserligen igen när vi kom ut till Marek och humöret var strålande igen. Vi gick tipspromenad, hade 5kamp, åt god mat och busade med kusinerna. Sen på söndagen var det dax igen... när vi kom hem så var det stora nonchaleramammadagen igen..Måndag, likadant.. gnälligt och pappigt värre..Då var J i och för sig pappaledig med men, gnället gick till pappan, gnället från pappan gick till mamman.. Gnället från mamman går till bloggen, och det är en jävla tur det!!!

Finns det någon som kan tala om för mig hur man ska göra? Varför är han så annorlunda med oss båda? Jag vill ju inte att han ska va så "jobbig" med J, samtidigt som jag inte vill lägga mig i.. Har fler såna här problem? En gör så, den andra gör så? Eller är det något som föräldrar mörkar för att få sig själva att känna sig bättre än andra? I sånt fall så får ni gärna hjälpa mig att lära mig att mörka!!

Nåväl.. vad är en bal på slottet? Ibland så måste man väl få gnälla av sig va??

puss

Jag har blivit lite smått anklagad och utdömd på sista tiden.. men jag kör en ärlig väg ändå.

Jag ÄLSKAR livet!! Det innebär allt som är med det givetvis. Ja, jag har varit och kommer förmodligen att bli vansinnigt arg på mina barn, typ svurit tillochmed.. illa men sant. Men jag har älskat desto mer. Jag är ju bara människa är min simpla förklaring till det beteendet. Jag älskar dom mer än ord kan beskriva och det vet dom om. (därav alla prövningar från dom) Trygghet är att känna sig älskad även om den som älskar en blir arg.

Ja, jag gillar.. (älskar) att gå på en redig fest ibland för att bli lite för full och skratta åt det dagen efter. Jag älskar även parmiddagar med god mat, dryck och spel. Jag gillar även att gå ut och dansa ibland även om jag är 36 år! Jag dansar dock aldrig nykter :))

Jag ÄLSKAR att åka ut på sjön.. med barn och utan barn ibland. Myset framför en brasa.. gitarren som klinkas på.. ett glas vin eller 2 (i barnsituationen)  5 glas i (utanbarnsituationen).

Jag ÄLSKAR wiikvällarna med Helen o A-C.. sjunger hellre än bra, men hemskt gärna och ofta.

Jag ÄLSKAR att vara hemma och mysa framför tvn med familjen.. spela skitgubbe med barnen, lekparken med fjutt, myset med familjelivet..

Som sagt.. Jag älskar livet. Jag kommer att fortsätta leva så som jag gör nu så länge jag orkar. Det bästa är att det smittar av sig.. för de flesta jag känner tycker och känner som jag.. smittsamt värre :))

.. börjar komma in i dom vanliga rutinerna igen. Skönt tycker vi nog allihopa. Det enda som inte är vanligt är väl att jag är hemma nuförtiden. Jesper tycker att det är skönt då tvätten blir tvättad, hemmet städas, allt plock och packning till fjutt är fixat, alla läkarbesök med fjutt gör jag osv. För innan har ju han med fått äran att hjälpa till med en del saker, men nu... Hej älskling :) Kom in och bara va... allt är fixat o klart vettu! Grejen är att jag verkligen gillar det med!! Att ha allt klart och ändå få tid över till en promenad med fjutt, eller ett åkaivägofikainfall.. tiden finns äntligen :)) Det är dock inte lika roligt den 25:e varje månad...

Igår så var vi hos Alex bästis Max och lekte, det var lite konstig känsla faktiskt...

Jag och Pernilla kunde sitta och fika och prata och skratta åt barnen som lekte, det är inte vi så vana vid vill jag lova. Båda grabbarna har ju ett handikapp och det är ett evigt rännande efter dom för att... hjälpa, torka, anamma, lyfta, visa, banna, rätta, trösta, roa, förstå... ja, sånt där vi är vana vid att göra SAMTIDIGT som vi försöker att fika och prata med varandra mammor emellan. Igår var bådas assistenter med :)) Lyckliga barn=lugna, lyckliga föräldrar. Vilken märkligt skön känsla, helt otroligt att vi fick våran mammortid.

De hoppade på stutsmatta, fikade, hoppade lite till, tjoade och lekte spöke, killades lite, och sen kom Max bror Dennis med vattenpistoler och lyckan var total.. Jag har även märkt på fjutt att är en assistent med honom, så vill han helst inte va med mig alls och det är faktiskt skönt. Det betyder ju att han har roligt och känner sig trygg. Sen är ju mamma ALLTID mamma... och det är ju tur ;)

Det nappar lite här o där på jobbfronten med vill jag lova... Inget är dock klart på något sätt eller vis ännu, så jag är tyst liiiite till...

puss